Vi har hört det förr. Många gånger. De usla lönerna och arbetsvillkoren inom vården är i dag en melodi som alla känner igen.
Ändå tycks inget förbättras. Akademiska sjukhuset i Uppsala, Vrinnevisjukhuset i Norrköping och Tybble vårdcentral i Örebro är de senaste i raden av sjukhus som tappar vårdpersonal. Läkare och sjuksköterskor säger helt enkelt upp sig i protest.
Jag har en vän som utbildade sig till sjuksköterska för några år sedan. En glad och social tjej, med hjärtat på rätta stället och samtidigt tillräckligt med skinn på näsan för att klara det mesta. Yrkesvalet kändes perfekt.
Men redan efter ett år tröttnade hon. Långa dagar, slitigt arbete och konstanta nedskärningar utan skälig lön för mödan kan få vem som helst att ledsna. Men det var inte det som blev droppen för henne, det var det ständiga fokuset på pengar.
Det är minst sagt ironiskt. För samtidigt som sjuksköterskornas ekonomi står längst ned på dagordningen är själva sjukhusets ekonomi högsta prioritet. Från dag ett fick min vän höra hur mycket en patient kostar och hur viktigt det är att hålla kostnaderna nere, med andra ord ha så få patienter som möjligt. Ett konstant krig pågick på sjukhuset, där alla försökte lämpa över patienter till andra avdelningar. Även om det fanns plats.Ett konstant krig pågick på sjukhuset, där alla försökte lämpa över patienter till andra avdelningar. Även om det fanns plats.
Missförstå mig inte. Ekonomin är grundläggande för sjukhusens överlevnad, men det bör inte vara sjuksköterskornas högsta prioritet. Deras fokus måste ligga på patienterna och deras välbefinnande. Inget annat. Men som branschen ser ut i dag är det inte möjligt.
Min vän vidareutbildade sig till barnmorska i stället. Lönen är något bättre och kanske är det också lättare att hålla humöret uppe bland nyfödda barn och nyblivna föräldrar. Men jag har flera andra vänner som arbetar som sjuksköterskor och vill fortsätta. Jag hoppas att de orkar. För det är det enda vi kan lita till, vårdpersonalens ork och vilja.
Någon hjälp på traven får de inte.




