Det finns få näringslivsfrågor som har engagerat folk så som bonusdebatten har gjort – de i mångas ögon orimliga bonusutbetalningarna som, till råga på allt, sker precis när skattebetalarna har räddat bankerna från totala haverier. Mest upprört är det på den politiska vänsterkanten där det ställs krav på nya regler och åtgärder, oklart vilka, som ska begränsa bonussystemen.

Det är dock förvånande att just de kraven kommer från vänster. I själva verket borde man där vara mer än tillfredsställda över vad som uppnåtts under den globala finanskrisen:

• I USA har stora delar av bankväsendet, bostadskreditinstituten och bilindustrin förstatligats.

• I Storbritannien har det varit en liknande utveckling, bortsett från bilindustrin, som inte längre är brittisk. Och i Tyskland och Frankrike har högerregeringarna utan några ideologiska hämningar delat ut riktade stöd till bland annat banker och bilindustrin.

• På det stora hela har det på halvannat år genomförts en global socialisering av produktionsmedlen av historiska mått utan nämnvärd blodsspillan.

I Sverige, där regeringen har avhållit sig från direkta företagsövertaganden, har de bankanställda tagit saken i egna händer. I förhandlingar med ägarna har de anställda fått igenom villkor som får Rudolf Meidners löntagarfonder att framstå som modesta. Meidner föreslog i sitt mest långtgående förslag att 20 procent av företagens vinster skulle avsättas till de anställda. I Wallenbergs egen husbank, SEB, avsätts 100 procent av vinsten till de anställda.

Även om inte alla pengarna används till aktieköp kommer säkert en del att göra det. Därmed förändras också makten över produktionsmedlen. Och det är det som är kärnan i marxismen: Samhället kan inte förändras utan att också ägandet ändras.