Vad är det vi kvinnor håller på med? Vi pratar högt om att vara fria, jämställda, få samma karriärmöjligheter och minst lika hög lön som våra manliga kollegor. Ändå sitter vi där med mössan i hand när vi löneförhandlar och tar helt frivilligt på oss större delen av hushållsarbetet där hemma. För att inte tala om alla kvinnor med topputbildningar som trappar ner när barnen kommer och får se sig omsprungna i chefsracet av jämnåriga män. Eller ännu värre: som helt slutar arbeta när de gift sig så att maken kan koncentrera sig på sin karriär.

Orden och exemplen är inte mina, utan tagna från den tyska journalisten Bascha Mikas bok Die Feigheit der Frauen, alltså ”Kvinnornas feghet” på svenska. Bascha Mika, som under elva år var chefredaktör på vänstertidningen Taz, kallar själv sin bok för en stridsskrift och konstaterar krasst att den knappast kommer skaffa henne några nya väninnor.

För Bascha Mika är arg. Sida efter sida listar hon exempel på kvinnor som gör val hon anser fega, där familjen går före det egna jaget, och där kvinnan ställer sig i skuggan av mannen. Enligt Mika gör det att kvinnorna inte bara tolererar patriarkatet, de underblåser det. Den som inte är motståndare blir till systemets medhjälpare, och kvinnorna får därmed skylla sig själva.

Visst, man kan kalla det för både feministflum och kvinnofientlig propaganda, och visst skiljer sig de tyska förhållandena från de svenska, men ”Kvinnornas feghet” fick mig ändå att tänka. Är det verkligen bara männens fel som inte släpper fram alla duktiga damer till ledande positioner, eller är det dags att vi tar på oss del av skulden? Själv känner jag till en rad svenska tjejer som efter Handels och toppjobb i London valt att bli hemmafruar eller jobba halvtid. Undersökningar visar dessutom att tjejer i familjebildande ålder ofta tycker att det räcker med en mellanchefsposition eller ett jobb som tillåter fokus på barnen, medan papporna fortsätter att sträva uppåt. Samma kvinnor som sedan klagar på kvinnolöner och glastak och att männens arbete syns mer.

Man kan kalla det för både feministflum och kvinnofientlig propaganda, och visst skiljer sig de tyska förhållandena från de svenska, men "Kvinnornas feghet" fick mig ändå att tänka.

Det där sista är faktiskt slående. Som journalist gäller det att hitta experter i alla möjliga ämnen, och eftersom svenska redaktioner numera är väldigt könsmedvetna försöker vi hitta spännande kvinnor. Tyvärr händer det titt som tätt att en kvinna som forskar om A, inte känner sig tillräckligt kvalificerad för att uttala sig om AB. Istället hänvisar hon till sin manliga kollega som är specialist på K, men som gladeligen pratar om såväl A som B – och om C,D,E,F och G för den delen också.

Vad beror det på? Hormoner och stenåldersgener eller stelbent könsmaktordning? Testosteron i all ära, men jag är beredd att sätta en slant på uppfostrans betydelse. Högljudda tjejer upplevs som störiga, medan en lika gapig grabb enbart är just grabbig. Genusforskningen är full av exempel på hur flickor är både mindre riskbenägna och mindre tävlingsinriktade.

Muriel Niederle, professor i experimentell ekonomi på Stanforduniversitetet i USA, har tillsammans med kollegan Lise Vesterlund gjort en serie experiment där kvinnor och män under fem minuter fick addera en serie av fem tvåsiffriga tal. Enkel matematik utan könsskillnader. Deltagarna placerades i grupper om fyra och fick sedan välja om de ville få 50 cent var för varje rätt svar, eller om de hellre ville ha en turnering där den med flest rätt fick två dollar svaret, och där de andra gick lottlösa. En klar majoritet av männen, 73 procent, föredrog att vinnaren fick allt, medan en majoritet av kvinnorna ville bli belönad för varje rätt svar. Bara 35 procent föredrog turneringen. Forskarna konstaterade att lågpresterande män ofta hade en övertro på sig själva, samtidigt som högpresterande kvinnor inte vågade tro att de skulle vinna. Slutsatserna blev att män inte bara har bättre självförtroende, de uppskattar även själva tävlingsmomentet och risktagandet mer. En förklaring till att de oftare söker sig till chefspositioner.

I en helt annan studie fick deltagarna veta att de skulle få mellan 3-10 dollar för sin medverkan. Efter en enkel enkät fick samtliga tre dollar och frågan ”är det ok?”. En fjärdedel av männen sa nej, de ville ha mer betalt, bland kvinnorna protesterade bara 2,5 procent. Tyvärr ett resultat som även gäller verkliga livet, där vi kvinnor ofta är betydligt sämre på att löneförhandla. En undersökning som företaget Universum gjorde bland civilingenjörer i höstas, visar att en nyutexaminerad manlig högskoleingenjör räknar med hela 1609 kronor högre ingångslön än de kvinnliga studenterna. En skillnad som sedan hänger med hela livet.

Så vad ska vi då göra? Acceptera att kvinnor män är olika, strunt samma om det beror på uppfostran eller naturlagar, eller likt Bascha Mika ställa oss upp och skrika högt om kvinnors feghet? Kanske är svaret lite av båda. Alla måste få göra sina egna val, oavsett om det är familj eller karriär. Jag skulle bara önska att det i framtiden bra mycket oftare stod en stolt man bakom den framgångsrika frun. En som har full koll på matsäckar och gympakläder medan kvinnan gör karriär - och att ingen höjde på ögonbrynen.