Kristallerna – de partiklar i nanostorlek som är en bärande del i den kemiska process som uppstår när ett keramiskt pulver och vanligt vatten blandas med varandra – är en viktig förutsättning för ett nytt material som kan användas för att laga tänder.

Kristallen råkar samtidigt vara namnet på det kontorskomplex från tidigt 1990-tal i Årsta i södra Uppsala där Doxa håller till. Företaget illustrerar att universitetsstaden föder uppfinningsrika medicinska företag.

Det här bolaget, resultatet av en ovanlig och produktiv korsbefruktning, har redan 22 år på nacken. Irmeli Hermansson arbetade som tandtekniker. Hennes make Leif var professor med inriktning på keramiska material som används inom industrin.

De såg behovet av ett nytt material vid tandlagning. En skjuts framåt i utvecklingen under senare år har självfallet nanotekniken gett till produkten som fullständigt förenar själva tanden och lagningsmaterialet.

–När två kompetenser möts kan det bli väldigt bra men visst har det varit en del misslyckanden under resans gång. Det får man räkna med när det handlar om avancerad forskning på nya områden, säger Doxas vd Fredrik Alpsten när han lotsar SvD Näringsliv genom ett stort atrium med gröna växter till den naturligt mer sterila miljö som ett utvecklingslaboratorium utgör. Produktionsanläggningen ligger strax bredvid.

Det fyllnadsmaterial som nu används för att laga tänder ger ofta ett litet, litet mellanrum mellan tanden och materialet. Denna så kallade spalt är inte synlig för blotta ögat men kan på sikt göra att lagningen inte håller måttet, enligt Fredrik Alpsten som förstås vill framhålla sitt företags material – ett keramiskt pulver.

Receptet till det keramiska pulvret är givetvis en väl förborgad företagshemlighet, men när pulvret blandas med vätska – vanligt, rent vatten – så bildas nanokristaller som är mellan 10 och 30 nanometer stora – eller snarare pyttesmå. En nanometer är en tusendels mikrometer eller en miljondels millimeter så det är inga stora mått precis.

Nanokristallerna har förmågan att fästa och växa ut på alla tandens väggar och cementeras fast och fungera som ett kitt när det handlar om att bland annat sätta på en tandkrona eller när tandläkaren gör en vanlig tandlagning. Det går inte att se gränsen mellan ursprungstanden och lagningsmaterialet ens med ett högupplösande mikroskop.

Doxas första slutprodukt som precis har lanserats är ett cement, en form av lim med nanokristaller som bärande beståndsdelar, som används när en trasig tand behöver få en ny krona eller bro – det vill säga ett lite större ingrepp än en vanlig lagning. Tandcementet ger en permanent försegling mellan tanden och den dentala kronan eller bron.

Produkten kom ut på den svenska marknaden i november ifjol och når andra geografiska marknader under första halvåret i år. Om allt går vägen väntar sedan en hel rad dentala produkter som bygger på samma teknik, bland annat produkter för rot- och tandfyllnad. Utvecklingen av dessa produkter pågår för fullt i bolagets lokaler i Uppsala men av konkurrensskäl är förstås informationslocket på.

Om tillräckligt många tandläkare fattar tycke för den första produkt som nu rullas ut kan det mycket väl bli en notering på börsen.

–Visst. Ägarnas ambition är att kunna göra någon form av notering framöver när försäljningsvolymen är tillräckligt stor. Det behöver inte dröja så värst länge. Många tandläkare är nyfikna och har börjat använda produkten för att testa den, säger Fredrik Alpsten.

Nu får tiden utvisa om det nya materialet håller längre än plastkomposit – det lagnings- och fyllnadsmaterial som används av tandläkare idag. Stresstester ger fördel för det nya materialet.

Kliniska prövningar, när preparatet testas på människor, ger ett annat plus i kanten för det nanoteknikproducerade materialet som härmar naturens eget sätt att skapa material och därmed är mer vänligt mot kroppens vävnad. I dessa prövningar ger materialet lägre risk för besvär efter behandlingen, exempelvis irritationer i tandköttet och ilningar i den lagade tanden.