Under förra veckan började ord som rädsla och recession att användas allt mer flitigt på de nedre delarna av Manhattan. Inte bara för de ekonomiska problem som Europa uppvisar utan även för de enorma utmaningar som finns på hemmaplan.

Lördagens besked från Standard & Poor’s att sänka USA:s kreditbetyg från AAA till AA+ lär knappast minska de farhågorna. Enligt uppgifter i amerikansk media beräknas nu sannolikheten för att världens största ekonomi ska tvingas in i en ny recession till 35 procent – dubbelt så högt som i våras.

Problemen är många för det politiskt infekterade USA. Bland annat anses inte resultatet av förhandlingarna om att höja skuldtaket och kapa budgetunderskottet vara nog för att åtgärda de långsiktiga problem som den amerikanska ekonomin släpar omkring på. Snarare spär uppgörelsen på underskottet med 7000 miljarder dollar under tio års tid.

När världens marknader i dag öppnar upp för handel finns därför också fog för att förra veckans turbulens kommer att fortsätta.

Med debatten om skuldtaket någorlunda lagd till handlingarna har Barack Obama förklarat att det viktigaste för USA nu är att skapa jobb och därmed se till att hushållens kassor fylls på. Landet har en BNP-tillväxt som till 70 procent drivs av konsumtion och situationen är allt annat än fager. Tidigare förväntningar om en BNP-tillväxt på 2–3 procent har kraftigt kommit på skam – när Wells Fargo nyligen granskade utvecklingen under det första halvåret visade det sig att BNP-tillväxten snarare låg på 0,85 procent.

Sedan finanskrisen briserade 2008 har USA förlorat 8 miljoner jobb. Enbart 2,5 miljoner av dessa har kommit tillbaka, vilket gör svackan på arbetsmarknaden till den längsta och djupaste sedan Andra världskriget. Nuvarande situation i USA är på inget sätt alltså ny, snarare är den enbart en förlängning av finanskrisen som briserade 2008 och som tydligt kan kopplas till kreditvärderingsinstitutens fatala arbete.

Under finanskrisens uppbyggnadsfas sålde aktörerna på Wall Street mängder med derivat som kallades för Credit Default Swap (CDS). Förenklat sagt är det en försäkring mot att en låntagare inte ska klara av att göra rätt för sig. Dessa högar med CDS:er granskades av kreditvärderingsinstituten Fitch, Moodys och Standard & Poor’s, som i gengäld skickade en räkning till försäljarna i finansmeckat. Inte sällan betraktades 20–25 procent av derivaten i en CDS-hög som dåliga. När Wall Street sedan tog dessa, lite sämre, bitar och förpackade om dem i en ny hög kallat Collateralized Debt Obligation (CDO) som också värderades, avslöjades det att de tre stora ratinginstituten inte gjorde sitt jobb. Betygen på de nya CDO-högarna blev ungefär de samma som för CDS-högarna, alltså enbart 20–25 procent betecknades som mindre bra trots att allt enbart var en sammanslagning av de sämre CDS-derivaten. Arbetet på kreditvärderingsinstituten visade det sig gick på rutin, ingen valde att granska exakt vad som fanns i högarna och därmed hålla ett öga på de reella kreditriskerna inom den amerikanska bolånemarknaden. Aktörerna fick visserligen kritik för sitt agerande och trovärdigheten urholkades men deras makt är intakt, åsikten spelar roll.

När världens marknader i dag öppnar upp för handel finns därför också fog för att förra veckans turbulens kommer att fortsätta. Investerare på Wall Street har i flera veckor sagt att de redan har tagit in en sänkning av kreditbetyget i beräkningarna, men nya börsras kan komma att vittna om en annan verklighet. Samtidigt ökar nu pressen på Moodys och Fitch att agera – frågetecknen kring om USA verkligen förtjänar toppbetyget AAA är stora och befogade med tanke på den ekonomiskt kärva sits som USA sitter i. Den genomsnittliga skulden för de länder som har det finaste kreditbetyget ligger på 11,4 procent av BNP. I USA uppgår skulderna till 95 procent av BNP.

En sak är dock säker: återigen spelar kreditvärderarna huvudrollen i det världsekonomiska dramat.