Dollarn har tidigare fallit brant i mer än två och ett halvt år. Den har exempelvis försvagats med omkring 3:40 mot kronan sedan den noterade sin senaste rekordkurs – 11:02 kronor per dollar – i juni 2001.
Men det har inte varit en spik-rak resa. Dollarfallet har då och då avbrutits av tillfälliga förstärkningar. Det skedde både sommaren 2002 och sommaren 2003. Och de senaste månaderna har det alltså hänt igen. Dollarn har gått upp med en 50-öring sedan årsskiftet (kursutvecklingen gentemot euron har varit i stort sett identiskt densamma som mot kronan).
Det som skett är att huvudaktörerna på den nyckfulla och ombytliga valutamarknaden åtminstone delvis bytt fokus – igen.
1990-talets superstarka dollar var tillväxtdriven. Under den rekordlånga, tioåriga amerikanska högkonjunkturen noterade USA år efter år en starkare ekonomisk tillväxt än Europa och Japan. Kapital – både i form av direkt- och portföljinvesteringar – strömmade till USA och det drev successivt upp såväl New Yorks börser som dollarkursen.
I mars 2000 sprack börsbubblan. USA gled in i en recession. Investeringsströmmarna sinade. Och valutamarknaden vände blickarna mot de växande obalanserna i den amerikanska ekonomin. Oro över finansieringen av de växande underskotten i bytesbalans och budget har sedan dess satt en kontinuerlig press på dollarn som resulterat i ett kraftigt kursfall gentemot euron och en försvagning även mot yenen – även om den japanska regeringen och centralbanken försökt hålla mot genom stora och systematiska stödköp av dollar.
Den allra senaste tiden har dock de skilda tillväxtutsikterna på ömse sidor av Atlanten åter hamnat i blickfånget.
Konjunkturen i Europa är visserligen på väg uppåt. Men det går trögt.
Den globala ekonomiska återhämtningen förstärks och breddas. Men man ser ännu inga tecken på en ”bestämd uppgång” i euroområdet, förklarade Internationella Valutafonden, IMF, i en rapport igår, enligt Bloombergs nyhetsbyrå.
Däremot lyfte USA-ekonomin under andra halvåret ifjol. Centralbanken, Fed, tror nu att BNP kan öka med starka 4,5– 5,0 procent i år. Investeringarna – inte minst i it-utrustning och programvara – har skjutit fart. Riskaptiten har ökat, vilket inte minst kan avläsas i ett nyväckt intresse för fusioner och företagsköp.
Det som fattas är att tredje steget i den amerikanska konjunkturraketen tänder: Sysselsättningen.
Den har hittills släpat efter. Men de senaste dagarna har förväntningarna ökat på de jobbsiffror för februari månad som Arbetsmarknadsdepartementet i Washington lägger fram på fredag. En rad indikatorer tyder på att USA-regeringen kommer att rapportera en rejäl sysselsättningsökning. Det inköpschefs-
index som lades fram i måndags pekar exempelvis på att industrin nu börjat nyanställa igen.
Med ökad sysselsättning växer inflationsrisken. Det betyder att en räntehöjning från Feds sida rycker närmare i tiden. Och det har, i sin tur, stärkt dollarn – framför allt gentemot europavalutorna.
- Euron kommer att vara på defensiven de närmaste veckorna, kommenterar Ian Gunner, valuta-analytiker vid Mellon Financial Corp i London för Bloomberg.
Frågan är hur länge. För den underliggande tendensen på marknaden är fortfarande en fortsatt dollarförsvagning. Det är de flesta prognosmakarna ense om. Och ett av de största orosmolnen för de internationella konjunkturbedömarna på lite längre sikt är nytt starkt och snabbt dollarfall.
Justeringen av dollarns växelkurs har än så länge skett i ”relativt ordnade” former. Men det finns en risk för att en ytterligare dollarförsvagning skall skada den globala tillväxten, varnar IMF i sin nya rapport.
Lars-Georg Bergkvist
08-13 54 79, lars-georg.bergkvist@svd.se
