För drygt 100 år sedan, bland sandstenstornen i Elbsandsteingebirge, mellan Sachsen i sydöstra Tyskland och Böhmen i norra Tjeckien, tog ett par klippklättrare de första trevande stegen från att vara utövare av en ren friluftsaktivitet till att bli idrottare och atleter. Här etablerades de friklätterideal som idag spridit sig över kort sagt hela den civiliserade klättervärlden.

Fotograf Erik Lindvall och jag reste dit för att leka i detta historiska och mytomspunna område, där klättringen utvecklats genom att inte utvecklas.

LÄS MER: Klättring världen runt

Vi möter upp vårt sällskap Jonas Wiklund i Berlin och styr hyrbilen förbi Dresden, varefter vägarna successivt blir mindre och krokigare. När vi når den gamla gränsposteringen till Tjeckien har vi kört för långt. Vi får vända och hittar snart den lilla byn Schmilka och trevar genom mörka gränder till Franz Jägers lilla härbärge.

Elbsandsteingebirges inlandsplatå reser sig mellan 200 och 700 meter över havet. Här danades olika sandstensarter under kritaperioden för sisådär 100 miljoner år sedan. Floden Elbe och dess tillflöden har eroderat sig ned genom lagren och bildat dalgångar kantade av torn och klippväggar. Idag är det vackra området med den mystiska karaktären ett populärt resmål.

Klättringen i Elbsandsteingebirge skiljer sig ganska mycket från det som betraktas som normalt idag. Sandstenen är så mjuk att man inte använder sig av vare sig kilar, borrbultar eller kamsäkringar, ett slags mekaniska expanderkilar. Istället använder man repstumpar med knutar på, som kilas fast i sprickor, eller slingor för att trä igenom hål, så kallade sanduhr. Jag har begränsad erfarenhet av den här tekniken och Jonas ingen alls. Taggade inför morgondagen plockar vi med prylarna och skämtar nervöst om knutkilarnas förmåga att hålla ett fall och somnar med var sin förare (klätterguidebok) vid våra huvudkuddar.

Från Schmilka tar man sig snabbt till fots in i nationalparken via de många vandringslederna. Hundratals klippelare och pinacklar reser sig majestätiskt ur den lummiga skogen och den spektakulära miljön lockar såväl klättrare som vandrare.

Första dagen letar vi oss fram till Bielatal, ett område längs ett av Elbes biflöden. Det är lätt att förirra sig in den naturliga labyrint som utgörs av klipporna. Vi förlitar oss på ett par av ”förarna” som finns för området. Sammanlagt beskriver de över 20000 (!) leder bara i den tyska delen av området. Tjeckerna kan stoltsera med ungefär hälften så många. Guideböckerna är skrivna på tyska och fulla av förkortningar, men tillsammans lyckas vi dechiffrera koden och orientera oss i detta kaotiska landskap.

Magnesiumkarbonat – eller ”krita” som det slarvigt kallas och som används för att förbättra friktionen mellan handen och stenen vid klättring – är även det bannlyst på de här klipporna. Det gör egentligen inget, stenen känns som sandpapper och är dessutom grepprik tack vare årtusenden av erosion. Men utan kritmärken från tidigare klättrare blir vägen mer osäker och jag ägnar mer tid än vanligt åt att känna mig fram. Friktionsgummit på skorna sitter dock som klistrat mot klippan.

Undan för undan börjar jag röra mig mer intuitivt och när självförtroendet ökar slappnar jag av. Ledens tekniska svårighet må vara långt under vad jag ens brukar värma upp med, men situationen är utmanande. Trots över två decenniers idogt klättrande på alla kontinenter utom den antarktiska får jag känslan av att vara nybörjare. Det är lite av tjusningen med klättring, att det är så mångfacetterat och variationsrikt. En stenart är inte den andra lik, miljöerna skiljer sig enormt från varandra och teknikerna likaså. Ofta upplever jag att man kan förhålla sig mer förutsättningslöst och nyfiket till situationer när de är ovana. Klättring kan lätt användas som metafor för livet.

Repknutarna är lite pillriga att få in, men när de väl är på plats känns de solida. Slutligen mantlar jag mig över kanten till toppen av pelaren. Här uppifrån blir det kaotiska landskapet mer överskådligt och jag lokaliserar kända torn från bilder jag sett. Samtidigt förstärks intrycket av ett kaos, en skog av 10–50 meter höga klippor står utspridda omkring mig. Även Jonas kommer upp och resten av dagen går till att ”samla toppar”. Vi inser att många av dem bestegs första gången för nära hundra år sedan. Det blir lite som att klättra i ett museum.

Områdets många vandringsleder är väl underhållna och markerade. Flera av dem passerar byar, vissa går via dramatiska klyftor, upp till platåer och till toppen av klippmassiven där man ser ut över Elbes dalgång. Dessa ”klettersteigs” är en möjlighet att känna på sportens tjusning för den som saknar tidigare klättererfarenhet. De flesta av lederna följer gamla skogsvägar och kräver varken särskild utrustning eller extraordinär fysik. Det gör egentligen inte klättringen heller, men den som ska klättra på egen hand behöver en hel del erfarenhet och i de flesta fall en enkel klätterutrustning. Eller så kan man anlita en guide, alternativt gå en klätterkurs.

Familjen Herrmann från Potsdam utanför Berlin åker till Elbsandsteingebirge varje höst. Tina och Alex och de tre barnen, varvar vandring med besök på museer och slott.

–Vi gillar det vackra landskapet med bisarra klippformationer och varierade vandringsleder. Vanligtvis gör vi lättare vandringar med barnen och tar igen oss på någon traditionell tysk restaurang, gärna på toppen av höjderna, berättar Tina Herrmann.

I år har de besökt fortet i Köningsberg och den gamla porslinsfabriken i Meißen. För första gången har de också provat att klättra ”på riktigt”, något som uppskattades mycket av Catalina, 10 år, och Matheo, 7 år. Tillsammans med mamma, pappa och morfar och under guiden Olaf Hoffmans ledning, besteg de en del av de mer lättåtkomliga topparna. Minstingen, fyraårige Kajetan, fick nöja sig med klätterrelaterad lek på marken tillsammans med mormor.

Många myter florerar om klättringen i Elbsandsteingebirge. Det sägs bland annat att den ska vara svårtillgänglig – och vansinnig. Mina intryck är direkt motsatta.

LÄS MER: Isklättring – ett vinternöje på väg upp
LÄS MER: Klättringsmöjligheter på Golden Gate-bron undersöks