I tv-serien Vita huset skrämmer president Bartlet upp sina råd- givare, genom att tala om kreativ förstörelse som ett måste för ekonomisk utveckling. ”Förstörelse” är inget bra ord för politiker.

De svenska ministrarna väger säkert sina ord, men har hittills talat klarspråk. ”Jag är noga med att säga att det inte är statens uppgift att äga bilföretag” sa näringsminister Maud Olofsson på en pressträff igår.

Ideologiskt en ganska självklar borgerlig uppfattning, vilket inte betyder att den är lätt att förklara ens för de egna väljarna.

I en opinionsundersökning gjord av Novus var 65 procent av de borgerliga väljarna helt eller delvis positiva till staten som till- fällig ägare av Volvo, om Ford inte klarar uppgiften. I motståndarblocket var siffran 73 procent.

Regeringen måste nu klara två svåra uppgifter samtidigt. Dels hantera följderna av varsel och uppsägningar, dels övertyga opinionen om att även industriella nationalklenoder måste klara sig på huvudsakligen egna meriter.

Maud Olofsson verkade igår vilja vända opinionen genom att formulera frågan till väljarna ungefär så här: ”Tycker du att skattepengar avsedda för sjukvård, skola och polis ska användas till att köpa företag som producerar bilar som inte går att sälja?”

Idag är det alltså centerpartiet som har ansvar för industrifrågorna i regeringen, precis som under 1970-talets varvskris. Särskilt centern betraktar i backspegeln stödet till varvsindustrin som ett fiasko. Ändå blev ju den borgerliga regeringen som administrerade varvsstödet omvald 1979. Kanske gällde samma sak då som nu: stenhård industripolitik är ibland sprängfylld av känslor.