”När krubban blir tom börjar hästarna bitas”. Detta gamla talesätt är just nu högst tillämpligt på EU-samarbetet. I takt med att den finansiella och ekonomiska krisen fördjupats har man under de senaste månaderna kunnat se hur sammanhållningen mellan de 27 medlemsstaterna har försvagats. Regeringarna har lagt fram olika stödpaket och stimulansåtgärder. I första hand syftar dessa stimulanser till att hjälpa den egna ekonomin och skydda de egna företagen, även om det sker på andra länders bekostnad.
Så till exempel har regering efter regering i finanskrisens kölvatten tvingats till akuta räddningsinsatser för att hindra större och systemviktiga banker från konkurs. Dessa insatser hotar att fragmentera EU:s gränslösa inre finansmarknad, som med stor politisk möda skapats under det senaste decenniet. Ett exempel är räddningsaktionen av den gränsöverskridande banken Fortis. Aktionen innebar att Fortis delades upp i tre delar, som återfördes till Belgien, Nederländerna och Frankrike. Ett annat exempel är den internationella banken Royal Bank of Scotland (RBS), som räddats med brittiska skattemedel. Regeringen i London kräver nu att RBS stryper kreditgivning till kunder i andra EU-länder till förmån för brittiska företag.
Trots försök till samordning under ledning av EU-kommissionen är det uppenbart att respekten för de gemensamma reglerna för EU:s inre marknad har försvagats. Det gäller inte minst konkurrenspolitiken och statsstödsreglerna. Det tydligaste exemplet är den franske presidenten Nicolas Sarkozys räddningspaket för den franska bilindustrin. Stödet ges på villkor att produktionen fortsätter oförändrad och att ingen personal sägs upp. Sarkozy har till och med gått så långt att han uppmanat de franska bilföretagen att flytta hem inköp och produktion från andra länder, främst Tjeckien.
Om något land på detta sätt börjar bryta mot de gemensamma reglerna finns det en tydlig risk för att andra länder svarar med samma metoder. En kapplöpning i statsstöd och annan nationell egoism blir konsekvensen. I slutändan har ingen vunnit något och EU:s inre marknad med fri rörlighet och lika konkurrens börjar rullas upp baklänges. De ekonomiska följderna av en sådan utveckling kan bli avsevärda; krisen fördjupas och återhämtningen försvåras och försenas.
Det är mot denna bakgrund man ska se dagens extraordinära EU-toppmöte i Bryssel. Mötet är informellt, så några konkreta beslut ska inte fattas. I det brev som sänts till regeringarna från ordförandelandet Tjeckiens premiärminister Mirek Topolánek heter det att man ska diskutera det ekonomiska läget och de olika stimulansåtgärderna, som går under benämningen återhämtningsplanen.
Vad det tjeckiska ordförandeskapet och EU-kommissionen vill är att EU-toppmötets deltagare tillsammans kommer till insikt om stundens allvar; och att de därför enas om och lovar varandra att följa de gemensamma lagar och regler som säkerställer den inre marknaden (man har ju en gång tillsammans faktiskt beslutat om dessa regler). Det handlar inte bara om ett högt ekonomiskt pris. Ytterst kan hela den politiska Europatanken allvarligt skadas.
Nu är det inte första gången som Europaprojektet, under dess snart 60-åriga historia, hamnar i en ekonomisk kris, som skadar den politiska gemenskapen. Historien visar på ett tydligt samband mellan ekonomisk och politisk konjunktur. I goda tider är det lätt att tänka på det gemensamma bästa. I dåliga tider gäller det att i första hand skydda sitt eget skinn.
Så var det efter 1970-talets oljekriser med åtföljande stagflation. Då gick EU:s fördjupning helt i stå. Så var det under det tidiga 1990-talets kris, som sköt den disciplinerande växelkursmekanismen ERM i sank. Då drabbade en våg av konkurrerande devalveringar Europasamarbetet.
I båda dessa fall tog sig regeringarna till slut dock samman. Ställda inför riskerna rättade man in sig bakom den gemensamma disciplinen; och då kunde man också förverkliga fördragets mål om en inre marknad och senare också den gemensamma valutan euro.
Hur ska det då gå den här gången? Idag finns den inre marknaden och den gemensamma valutan; två stora ekonomiska och politiska framgångar.
Nu ligger alltså den inre marknaden och euron i potten och priset för ett misslyckande är därmed ännu högre än tidigare. Grundtipset blir därför att EU-länderna även denna gång förmår rida ut stormen tillsammans; dock med den reservationen att dagens kombinerade finans- och ekonomikris är den värsta hittills i EU:s historia.
