Det finns två åsikter som kommer att gå som en röd tråd i det här reportaget. Den första är att ”krisländerna måste gå igenom samma stålbad som vi har gjort”. Den andra lyder något i stil med: ”vi ger inga order, vi kan bara ge råd”. Ståndpunkter som kommer få sin förklaring.

Men vi börjar historien i västra Tyskland. Hos ett av de familjeföretag som är ryggraden i den tyska ekonomin.

Ulrich Reifenhäuser blickar ut över ett jättelikt fabriksområde. Från kontoret på femte våningen glittrar floden Rhen i solen, i bakgrunden skymtar de sagoomspunna bergen Siebengebirge.

Här i Troisdorf startade för exakt hundra år sedan Ulrichs farfarsfar en liten smedja, som efter andra världskriget hakade på den begynnande plaståldern.

Det var i dessa efterkrigsårens ”Wirtschaftswunder”, i ett sönderbombat och moraliskt förintat Tyskland, som företag med oslag- bar teknologi, kvalitet och precision Made in Germany kom att dominera världsmarknaden.

Hyperinflation och Hitler tillhörde historien och ända fram till 2009 var Tyskland världens största exportnation, innan ett sjudande Kina tog över tätpositionen.

Reifenhäuser tillverkar maskiner för plastindustrin och har idag 1200 anställda, en omsättning på drygt fyra miljarder kronor och är världsmarknadsledare på flera områden. 90 procent av tillverkningen går på export. Företaget ägs till 100 procent av familjen och leds av Ulrich hans två bröder.

–Så ska det vara. Vi riskerar våra egna pengar. Vi tänker långsiktigt. Och vi fattar snabba beslut och behöver inte bry oss om aktieägare eller fackföreningar i styrelsen, förklarar Ulrich Reifenhäuser och marscherar med långa steg genom fabrikshallen där gigantiska maskiner tillverkas och monteras.

Som så många andra tyska exportbolag hör Reifenhäuser till europrojektets vinnare. Inget annat land har dragit så stor nytta av den gemensamma valutans införande som Tyskland, inga andra företag har tjänat lika mycket på slopade växlingsavgifter och valutarisker som de tyska.

–Med D-marken skulle vi ha en mycket ofördelaktigare växelkurs än idag. Visst skulle vi överleva men det skulle slå hårt mot konkurrenskraften, säger Ulrich Reifenhäuser, som är själva sinnebilden av det dilemma tyskarna nu står inför.

Under krisåren 2008/2009 gick det rakt ner i bråddjupet för maskintillverkaren. Orderingången rasade till en tredjedel, och plötsligt var de anställda alldeles för många.

Men istället för uppsägningar gjorde den tyska industrin gemensam sak med regering och fackförbund. Lönerna hölls nere, korttidsarbete infördes där företaget betalade en del av lönen och a-kassan fyllde på.

Samtidigt bestämde sig Reifenhäuser för att våga satsa sig ur situationen och plöjde ner 30 miljoner euro i nya maskiner och i köpet av en konkurrent. En satsning som lönade sig, orderingången steg från 2009 års 90 miljarder euro, till förra årets hisnande 620 miljarder.

”More to come”, står det på pappret Ulrich Reifenhäuser visar upp. Men oron över eurokrisen finns där. Och en irritation, som hos så många andra tyskar.

–Så länge somliga tror att de kan lura brallorna av de dumma rika i norr kommer vi inte att lösa problemen. Låt Grekland gå i konkurs och låt en konkursförvaltare ta över. Då kan Grekland vara kvar i eurozonen, säger Ulrich Reifenhäuser.

Vi förflyttar oss till Berlin, dryga 50 mil österut. Ett rejält stenkast från paradgatan Unter den Linden försöker tre ekonomer från företagsorganisationen DIHK förklara Tysklands inställning till krisen.

Publiken är en grupp specialinbjudna ekonomijournalister från hela världen. På tyska UD:s initiativ ska vi under en veckas tid korvstoppas med åsikter från alla möjliga opinionsbildare, experter och politiker som ska ge sin bild av varför Tyskland hanterar krisen som det gör.

Än så länge är det bara måndag och kollegornas frågor går mest ut på varför tyskarna inte bara öppnar plånboken – det är ju ändå de som förr eller senare kommer att få stå för notan för att rädda euron. Även de tre ekonomerna börjar bli lätt irriterade.