Fondförvaltaren Jens Erhard som förvaltar över 10 miljarder euro är inne på samma linje.

–Låt ECB trycka pengar och i stor stil köpa upp statsobligationer. Själva förklaringen att en given räntenivå kommer att försvaras torde få marknaderna att lugna ner sig, tror han.

Det är ett recept som många EU-länder troligen skulle skriva under på. Men i tyska öron låter det som ett enda gigantiskt förräderi mot allt vad penningstabilitet och sunda statsfinanser heter, ett hejdlöst kalas där notan betalas av den som sköter sig.

Bakom inställningen ligger de traumatiska erfarenheterna från hyperinflationen och den politiska instabiliteten under mellankrigstidens så kallade Weimarrepublik som banade väg för Hitlers nazister. Men också efterkrigstidens söndersmulade städer och miljontals tyskar på flykt från öst som fött ett utpräglat säkerhetsbehov.

Inflationsskräck är sedan dess inbyggd i Tysklands DNA.

–Det vore inget annat än en dödssynd att lösa skuldproblemen med hjälp av mer pengar, kritiserade häromdagen Wolfgang Franz, ordförande för tyska regeringens ekonomiska rådgivargrupp och chef för Centrum för europeiska ekonomisk forskning (ZEW).

Angela Merkel som har gått stärkt ur krisen och i dag är Europas starkaste ledare föredrar en mindre drastisk men ändå lika entydig formulering.

–Ifall politiker tror att ECB kan lösa eurons problem försöker de övertyga sig själva om något som inte kommer att inträffa, försäkrade hon i veckan.

Punkt slut.

Men vad händer då om Frankrike drabbas på allvar, om landet förlorar sitt högsta kreditbetyg AAA? Brister då inte alla fördämningar?

Merkel kan i så fall knappast fortsätta att hänvisa till ECB:s stadgar och risken för att reformer i Sydeuropa upphör i samma ögonblick som räntorna sjunker och marknadens tryck avtar.

Då har det gått så långt att Tysklands sista tabu bryts.

Alla kindpussar och kramar, alla vackra tal om tyskfransk vänskap och all demonstrativ enighet utåt kan inte dölja misstänksamheten som präglar relationen mellan ledarna i eurozonens två största länder.

–Svångremspaket i dessa tider stryper bara konjunkturen, fräste förra året Nicolas Sarkozy och ställde med kort varsel in ett besök i Berlin sedan regeringen Merkel ännu en gång beslutat om nya åtstramningar.

För ett centralstyrt, etatistiskt Frankrike där den politiska eliten är uppfödd med världsåskådningen att staten öppnar och stänger penningkranarna allt efter konjunkturens behov, måste det ha framstått som rena vansinnet att strama åt i en nedgång.

Inte så för Tyskland, där penningpolitisk stabilitet är ett honnörsord och inflation och skulder ett djävulens påfund.

Sedan dess har jordklotet snurrat ett par varv. Häromveckan presenterade Nicolas Sarkozy själv ett tufft sparpaket, det andra inom loppet av bara tre månader.

–Vi måste bli mer som Tyskland, manade han och efterlyste sparsamhet, hårt arbete och mindre fritid.

Det måste ha suttit långt inne. Rivaliteten mellan grannländerna går som en röd tråd genom efterkrigshistorien, precis som insikten i att den ena inte kan utan den andra och att Europa står stilla när den tyskfranska motorn hackar.

Frågan som i dag splittrar Paris och Berlin mer är någon annan är Europeiska centralbankens roll i krisbekämpningen. När ECB grundades var det med tyska Bundesbank som modell, enligt kritiker inte minst i Paris en centralbankernas dinosaurier som envist pockade på sitt enda uppdrag: inflationsbekämpning.

Så länge Europa hade tillväxt och euron seglade i lugna farvatten spelade detta ingen roll. Det var först när det brakade loss i Grekland och sedan Portugal och Irland som centralbanken fick rycka ut och försöka släcka krishärdarna genom uppköp av statsobligationer, dock inte direkt i statliga nyemissioner utan bara från banker eller andra placerare.

ECB har sedan sommaren 2010 gett ut 187 miljarder euro för statspapper med högst tvivelaktig värde. Mycket har det inte hjälpt. Bit för bit äter sig krisen in mot eurozonens kärna, först mot Italien som är eurozonens tredje största ekonomi och nu också mot Frankrike.

Inte undra på att nerverna ligger utanpå i Paris. En felaktig nedgradering av Frankrikes kreditbetyg häromdagen, av ett rent misstag, fick presidenten i Elyséepalatset att explodera av ilska. Marknaderna reagerade omedelbart och pressade upp räntegapet mellan tyska och franska statspapper till två procentenheter, den största skillnaden sedan 1990.

Det är nästan som om Frankrike höll på att dras in i krisens malström av bara farten.

Brandmuren som Frankrike kräver för att hejda löpelden är eurozonens sedelpressar. Liksom Fed i USA, Bank of England i Storbritannien eller Riksbanken i Sverige ska Europeiska centralbanken stå som en sista instans som tillhandahåller lån när ingen annan gör det.

Än så länge presenteras de franska föreställningarna i diplomatiska ordalag. Men budskapet är glasklart: Det enda som kan stoppa marknaderna från att slå hål på hela eurozonen är att ECB garanterar obegränsade uppköp av statsobligationer från krisdrabbade länder.

– Vi befinner oss i ett krig mot spekulanter och avreglerade marknaden, förklarade häromdagen Frankrikes finansminister François Baroin.

Många ekonomer håller med om att de befintliga instrumenten är otillräckliga, inte minst stabilitetsfonden EFSF med sina 440 miljarder euro som visserligen ska förstärkas men först någon gång nästa år.

Vad som behövs är i stället en finansiell ”bazooka”, något som verkligen imponerar på marknaderna.

Risken är annars att rädslan för en kollaps blir en självuppfyllande profetia.

–Inget sprider sig så fort som rädsla, varnar Holger Schmieding, chefsekonom vid Berenberg Bank.