Förutsatt att politikerna håller fast vid överenskommelsen kommer den att få konsekvenser också för vanliga svenska elkonsumenter i form av ännu större prissvängningar än de vi fått vänja oss vid de senaste åren. Den kommer också att få större konsekvenser för den svenska industrin, som ju är mer elintensiv än den tyska, än vad vi kanske tror.

Trots att Tyskland har nära tio gånger så många innevånare som Sverige är elförbrukningen räknat per person knappt hälften av svenskens. Skillnaden beror framför allt på att man i Tyskland inte använder elektricitet för att värma sina hus med. Det innebär dock att tyska hushåll lägger en proportionellt mindre andel av sina inkomster på el, vilket kan vara en förklaring till att kärnkraftopinionen ser så olika ut i Tyskland och Sverige och att det är mindre kontroversiellt att avveckla kärnkraften.

Däremot är den tyska elförbrukningen, totalt sett, den femte största i världen. Den största delen av elkraften förbrukas i industrin. Till skillnad från stora delar av svensk basindustri som till mycket stor del baseras på elkraft och därmed är en stor del av råvarukostnaden, är elpriset för tysk industri en ganska liten andel i de färdiga produkterna. Elkraftkostnaden för att tillverka t ex en personbil är obetydlig jämfört med elkraftandelen i ett ton tidningspapper eller råstål.

Frågan är ändå vad de mäktiga tyska industriorganisationerna tycker i frågan. I Sverige har ju näringslivet länge klagat på att det saknas en fast, långsiktig och helst kärnkraftpositiv energipolitik. Men i ljuset av det tyska velandet framstår den svenska energipolitiken som rak och konsekvent.

I och för sig innebär gårdagsnattens politiska kärnkraftöverenskommelse att Tyskland återtar den tidigare avvecklingskursen, så något plötslig lappkast är det egentligen inte fråga om. Det nya denna gång är att hela det tyska politiska etablissemanget är med på avvecklingståget. Energiindustrin har haft god tid på sig att arbeta fram olika avvecklingsscenarier och vad de kan innebära både för dem själva och för elkonsumenterna.

När Sverige stängde Barsebäck 1 och 2 utreddes frågan om och i så fall hur ägarna skulle kompenseras för nedläggningen. Efter en del funderande kom man fram till att ägarna hade rätt till full statlig kompensation för produktionsbortfallet i de båda reaktorerna den tekniska livslängden ut, eftersom det förorsakats av ett politiskt beslut.