Anklagelserna mot Julian Assange har inte bara placerat Sverige och svensk sexualbrottslagstiftning på den internationella kartan. Anklagelserna har även utgjort startskottet för en inhemsk debatt. En debatt om sex och relationer, närmare bestämt om gränsdragningar, gråzoner och övertramp.
Det hela började när kulturjournalisten Johanna Koljonen skrev öppet och personligt om sina egna erfarenheter på Twitter under etiketten #prataomdet. Sedan dess har hundratals andra följt hennes exempel. Under ett par dagar har den svenska delen av Twitter formligen exploderat av berättelser.
Visst kan man kritisera valet av plattform – de sociala medierna är flyktiga och bäst-före-datumet på inläggen är kort, framförallt när flödet går så snabbt som med #prataomdet. Och visst tenderar det att vara de allra mest iögonfallande och de allra mest självutlämnande tweetsen som sprids vidare och därmed överlever längre i denna oförlåtande miljö.
Men samtidigt. Det skulle förvåna mig mycket om det någonsin suttit så många människor i det här landet och allvarligt funderat över de här sakerna som det gör idag. Det är inte bara avsikten, det är också det viktigaste resultatet man kan uppnå.
Efter att ha lagt en stund på att läsa några av berättelserna på prataomdet.se påminns jag om de där mejlen och telefonsamtalen jag får med jämna mellanrum, från någon som vill diskutera det där med Twitter och Facebook. Från någon som vill förklara att de är en del i en skadlig utveckling där det viktiga tryckta ordet ersätts av något flyktigare, där viktiga tankar och insikter ersätts av ytlighet och självhävdelse.
Dessa personer söker – inte särskilt ängsligt bör tilläggas – medhåll och önskar att jag avsätter en krönika eller två åt att sätta ner foten. Att jag ska dra mitt stå till stacken och aktivt bidra mot den pågående fördumningen som de sociala medierna för med sig.
De får nöja sig med den här uppmaningen att gå in på Twitter och läsa på om #prataomdet.
