När EU:s 27 stats- och regeringschefer träffas för krisårets sista toppmöte i Bryssel idag, har de flesta avsikten att snabbt klubba meningarna och sedan hoppas på så lite uppståndelse som möjligt. De hoppas att alla andra ska vara lika trötta på fördragsbråk och lagtexthyvlande som gemene man. Men risken för att en och annan ledare försöker kuppa in fler nya rader i Lissabonfördraget, och därmed öppnar Pandoras ask med nya rådslag och ödesdigra folkomröstningar, hänger över mötet.
Det var i oktober som den tyska förbundskanslern Angela Merkel pressade de andra EU-ledarna att gå med på att öppna upp den med stor möda sjösatta nya regelboken, för att skriva in en ny, permanent krisfond.
Merkel var orolig för att den mäktiga tyska författnings- domstolen skulle opponera sig mot den tillfälliga krisfond på 750 miljarder euro, varav cirka 440 miljarder kommer från euroländerna och då främst Tyskland, som sattes upp i maj för att rädda Grekland och återupprätta förtroendet för euron på marknaderna. Från och med 2013 ska den bytas ut mot en permanent räddningsfond.
Även om EU:s lagexperter insisterar på att denna slags krishanteringsmekanism inte bryter mot unionens regler, som förbjuder euroländerna att ekonomiskt lösa ut länder i ekonomisk knipa (bail out), så vill den tyska regeringen undanröja alla juridiska tveksamheter och få in alltihopa i fördraget. Och utan EU:s största, starkaste och mäktigaste land Tyskland så blir det ingen krisfond, insåg övriga 26 länder. Sagt och gjort: fördraget måste justeras.
EU:s permanente ordförande Herman Van Rompuy fick två månader på sig att konsultera regeringarna om hur ändringen i fördraget ska gå till, utan att texten måste ratificeras i 27 parlament eller utlösa nya folkomröstningar. Förändringen måste bli minimal. Man ville inte ens kalla fördragsändringen för fördragsändring. ”Smärre kirurgiskt ingrepp”, ville Van Rompuy hellre uttrycka det.
Det kirurgiska ingreppet ser nu ut att bli följande två meningar: “Medlemsstater vars valuta är euron kan etablera en stabilitetsmekanism för att försäkra eurons stabilitet i sin helhet. Medgivande av finansiell hjälp enligt denna mekanism måste underställas strikta villkor”, (i ungefärlig översättning), även om den slutliga versionen kan bli annorlunda.
Samtidigt kommer oroväckande tecken från EU-länder som kan se mötet och fördragsöppnandet som en ursäkt för att driva igenom andra frågor. Nätsajten Euobserver skrev i veckan att det slovakiska parlamentet inte längre är så begeistrat i sin nya valuta euron.
Parlamentet i Bratislava vill införa en ”plan B”, eller nödutgång, för länder som inte vill ha euron längre. Ett sådant steg skulle kräva ytterligare fördragsförändring, eller kirurgiskt småingrepp, om man så vill.
Slovakiens nya högerregering, som är långt mer skeptisk till initiativ från Bryssel än den tidigare, motsatte sig hårt att behöva hjälpa Grekland med pengar i våras, och har sagt att räddningsmekanismerna gör regeringarna till gisslan hos marknaderna. Landets finansminister viftade dock bort parlamentets euroklagan och sade att det skulle vara långt dyrare att återinföra den slovakiska kronan.
Men EU:s 27 regeringschefer kan behöva hålla sig väl med sina hemmaparlament: den aldrig så lilla kosmetiska korrigering av fördraget kommer att behöva ratificeras av de 27 parlamenten, och också av EU-parlamentet, enligt ett första utkast till slutsatser för ödesmötet i Bryssel.
