När tv-bolagen i lågkonjunkturen tvingas sänka sina annonspriser för att sälja mer reklam har plötsligt små företag, som aldrig tidigare har annonserat i tv, råd att slänga in en reklamspot. Det kan vara allt från en lokal klockaffär till en mindre begravningsbyrå eller visitkortstryckeri.
Tv-bolagen hoppas på många bäckar små-effekten när de stora annonsörerna skär i sina budgetar och har makt att hårdpressa priserna.
Redan nu syns effekterna i reklamblocken av att vissa kanaler har så mycket som 20 procent nya småannonsörer som hälsar på i rutan. Självklart ska alla ha rätt att annonsera och utan tvekan är det positivt att fler annonsörer testar nya sätt att nå ut.
Samtidigt finns det risker med att annonsörer släpps in i det enligt många redan störande reklamblocket utan att det finns kvalitetskrav. (Med det inte sagt att alla lågbudgetannonsörer gör lågkvalitativ reklam).
”Tittare störs inte av bra, relevant och underhållande kvalitetsreklam” är reklam- och mediebranschens försvarsmantra när reklamundvikandet kommer på tal.
Och visst är det så.
Men de störs av amatörmässigt producerad lågbudgetreklam som vänder sig till en helt annan målgrupp. De störs också av tyskdubbad godisreklam, av irrelevanta programsponsorer, och av den urgamla reklamidén där tand- och hudläkare agerar garanter.
Detta är förvisso endast påståenden. Men det är svårt att föreställa sig att särskilt många skulle tycka att detta utbud är representativt för det som menas när man talar om det svenska reklamundret.
När man som tv-kanal släpper igenom för mycket lågkvalitetsreklam tar man risker. En av dem är att kanalen som annonsmedium förlorar en del av sitt värde, och därmed skrämmer bort stora varumärkesannonsörer.
Men en kanske ännu större risk är att reklamhatet och sedermera fientligheten mot de kanaler som representerar det, späds på.
Redan idag svär många över långa och allt för många reklampauser. För att de inte ska svära åt reklamfilmernas standard och innehåll behövs det någon form av kvalitetskrav.
