Underbart är kort. Kanske även i litteraturen. Fast under många år slukade jag allt mer omfångsrika tegelstenar, gärna latinamerikanska ”totalromaner” som aldrig verkade ta slut.

Men i riktigt unga dagar var det noveller jag slukade med outsinlig aptit. Det var Tjechov och Söderberg, Hemingway och Torsten Jonsson, men helst av allt Guy de Maupassant med sina fenomenala knorrar på slutet som fick läsaren att rycka till.

Fast en kortroman är ju inte heller fel, en lagom slank i litet format som lätt glider ned i fickan och sedan ser dagens ljus igen på tåget och lätt kan samsas med kaffet och ostfrallan. En sådan bok är den mycket produktive fransmannen Philippe Delerms ”Det hade regnat hela söndagen” (översättning av Mats Löfgren) – jag lovar att det är en liten roman för alla med svårartat Parisberoende, ty det är där handlingen utspelar sig, bortsett från en utflykt till Ostende (huvudpersonen är bördig från Alsace).

Det är den ljuvt vemodiga historien om Monsieur Spitzweg, en av dessa till synes anonyma gestalter i litteraturen, vardagligt grå, en man ”utan egenskaper”, mycket ensam tycks det. Han är posttjänsteman, och på arbetsplatsen betraktas han som en något besynnerlig solitär. Dör han inte av leda, undrar en kollega. Men se det gör han inte! Arnold Spitzweg har sina inrutade livsmönster och subtila njutningar, kanske inte av det mer sofistikerade slaget: han är fotbollsfantast, Simenonslukare och njuter av att titta på Benny Hill på video (en last arbetskamraterna finner obegriplig). Han älskar att ströva i Paris och följaktligen inleds romanen med ”Man måste bo i Paris”.

Han flanerar, köper sin mat, äter på Chartier, tar ett glas på kafé och iakttar det brusande folklivet i världens huvudstad. Han njuter helt enkelt, fast för en tid rubbar en liten romans med kollegan Clémence hans cirklar, men den inrutade ordningen är snart återställd. Han är den obotlige ungkarlen som bryter ihop om hans rutiner rubbas. Hans ensamhet förefaller snarast existentiell. Skulle han ha velat ha barn om förhållandet med Clémence fortsatt? Nej, inte sätta barn till denna jämmerdal, och dessutom tål han inte lukten av blöjor, hur han nu känner till den (när de är fyllda alltså). Men han köper gärna presenter till sina syskonbarn. Sig själv unnar han inte mycket, förutom en mobiltelefon, som man som läsare undrar vad han ska ha till och det undrar han nog själv.

”Det hade regnat hela söndagen” är i sin melankoli och i sin enkla och spröda ton en flanörroman av klassiskt snitt, helt enkelt ljuvlig i sin sorgsenhet som inte skall förväxlas med uppgivenhet. ”Det är i Paris det händer. Vad då? Tja, det, det är helt enkelt. Något som får fumliga flanörer att tro att de spankulerar i världens mitt.” En svensk läsare kan få Hjalmar Söderberg i tankarna, med den skillnaden att Spitzweg enligt honom själv och även enligt mig faktiskt spankulerar i världens mitt. Ty lika mycket huvudperson som Spitzweg själv är, är staden Paris det. Hela den lilla romanen är en lovsång till Paris och tillsammans med honom vandrar vi runt till alla de bekanta platserna, broarna, kyrkorna, restaurangerna och kaféerna och insuper dofter och synintryck. Det är en hyllning till melankolin och till en stad som älskas av så många.

I sin ensamhet är Spitzweg inte så ensam som man kan tro. Här finns alltid en rörelse, en dynamik som han blir delaktig av, dofter och ljus som omger honom. Helt ensam kan man inte heller bli om man har travar med Maigretdeckare och Benny Hills samlade vulgariteter på video samt delikatessaffär i huset. Monsieur Spitzweg är inte som vi andra och samtidigt just som alla vi andra.