Mexikos centralbankchef Agustín Carstens har egentligen längre meriter från internationell finanspolitik, men han har bara fått öppet stöd från ett fåtal länder.
Det tycks dröja innan IMF får en chef som inte är från Europa. Trots många års påtryckningar från övriga världen dominerar fortfarande USA, EU och Japan ägandet och röstmakten i fonden. De förskjutningar som pressats fram är inte så dramatiska.
Att ge mer plats åt världsekonomins nya makter är en långsiktig utmaning, men nu är det de gamla makternas problem som bultar hårt på dörren när IMF åter får en ordinarie chef efter den hastigt avpolleterade fransmannen Dominique Strauss- Kahn.
Mest påträngande är Greklandskrisen. IMF har en viktig roll i räddningsaktionerna för den grekiska staten, både som långivare och samordnare. Dominique Strauss-Kahns personliga insatser sägs ha betytt mycket i mobiliseringen av stöd till Grekland, och många har hävdat att Christine Lagarde från EU passar som IMF-chef när flera euroländer kämpar för att undvika statsbankrutt. Men bortom den akuta Greklandskrisen och riskerna för Irland, Portugal, Spanien, Italien och andra euroländer så tornar också de väldiga statsskuldsproblemen i USA upp sig. Fondens största ägare och världsekonomins viktigaste pelare är i gungning, och det blir något att bita i för IMF.
Samtidigt ska IMF arbeta vidare åt G20 med att utforma framtidens regler för en stabilare finansvärld, med skärpta krav både på stater och privata banker.
De nya kriserna har verkligen dragit fram IMF i rampljuset igen, efter några år i skugga när världsekonomin hade en sällsynt stark period 2003–2007.
