Det går bra för Sverige. Vår ekonomi är en av de allra starkaste i Europa och under 2000-talets första decennium. Fram till 2008, var ökningen i tillväxt och sysselsättning den högsta sedan början av 1970-talet.

Sverige har på 20 år gått från krisekonomi till ”tigerekonomi” och statens budget redovisar ett överskott som är unikt i västvärlden. Framgångarna har också gjort svenskarna rikare. De senaste tio åren har lönerna realt, efter inflation, ökat med omkring 20 procent. Hushållens förmögenheter har samtidigt vuxit mycket snabbt, inte minst tack vare prisutvecklingen på bostadsmarknaden.

Men det finns ett område som hamnat utanför denna framgångssaga: pensionerna. Trots den dramatiska löneökningen har de under samma period fallit med cirka 4 procent.

Det här är långt ifrån vad politikerna utlovade när det nya pensionssystemet skulle införas 1994. Pensionerna, sade man då, skulle följa utvecklingen i den svenska ekonomin. När den var stark skulle pensionerna bli höga och när den var svag skulle pensionärerna bära en del av bördan. Särskilt viktigt var att systemet skulle gynna dem som arbetade högt upp i åren, de skulle absolut tjäna på det nya systemet. Alltihop lät ganska bra.

Problemet är att det inte är fungerar så.

Konsekvenserna för den enskilda pensionären blir enorma. Till exempel kan en heltidsarbetande person, född 1955 och med normal inkomstutveckling, efter att ha betalat in pensionsavgifter i 45 år, räkna med en allmän pension på cirka 9 000 kronor efter skatt. Över 40 års arbete ger därmed mindre i pension per månad jämfört med en person som aldrig arbetat men som får garantipension och fullt bostadstillägg.

Vad är det då som har hänt med vårt pensionssystem som skulle hålla ”till nästa istid”?

Det vi ser nu är följderna av att reformen var underfinansierad redan från början. Och nu, när de stora kullarna från 1940-talet har börjat gå i pension, fattas det pengar. Det fanns också en övertro på att den så kallade premiepensionen, de pengar vi själva förfogar över, skulle ge ett stort tillskott till pensionen. Så har det inte blivit.

En viktig förändring är också att politikerna har lämnat idén om en förutbestämd pensionsnivå, där staten hade ett ansvar för att det som utlovats betalades ut. Den nya ordningen innebär att pensionen bestäms av hur mycket pensionsavgifter var och en betalat in och hur värdet på de pengarna utvecklats; fler yrkesår betyder mer inbetalade avgifter och därmed högre pension.

Att man lämnade ATP:n, så som den då var konstruerad, var nödvändigt. Systemet hade inte klarat av trycket när 1940-talskullarna skulle börja gå i pension. En annan faktor var den ökade medellivslängden som betyder att en svensk som går i pension vid 65 i genomsnitt har fler år som pensionär.

Det var emellertid inget lätt politiskt uppdrag att driva igenom reformen, det var onekligen en besk medicin man ordinerade det svenska folket. Redan från början stod det klart att grundnivån för pensionerna riskerade att sänkas rejält för en genomsnittspensionär, och motståndet blev på sina håll mycket starkt. Men det fanns lite socker i botten på pensionsbägaren – den så kallade premiepensionen.

Premiepensionen är den del av pensionsavgiften som varje individ själv kan placera i någon av de cirka 800 fonder som finns tillgängliga i systemet. Med åren blir det ganska mycket pengar och med hjälp av en ständigt stigande aktiemarknad (och en rikstäckande snabbkurs i fondsparande) var det tänkt att blivande pensionärer skulle kompenseras för en försämring av inkomstpensionen.

Här fanns räddningen för reformen. Pensionspengarna i ATP-systemet hade nämligen endast växt i takt med inflationen. Med hjälp av en börsdopad premiepension skulle istället det som på ytan såg ut som en försämring till och med kunna resultera i högre pensioner.

Men det går inte att prata upp pensionerna. I ATP-systemet kunde en person med 30 år i yrkeslivet räkna med en pension på cirka 60 procent av lönen (ett snitt av de 15 bästa inkomståren). Idag finns inga garantier alls och de flesta kommer inte att kunna nå sådana nivåer ens med en insats på 45 yrkesår.

Vi har nu istället ett system där ingen vet vilka pensioner vi kan räkna med i framtiden och när jag frågar ansvariga politiker om vad de anser är en rimlig pensionsnivå får jag inga svar. Ingen vill uttala sig om huruvida de pensioner systemet levererar ligger på en rimlig nivå eller om det ens är önskvärt att de är rimliga. Det skulle ju i så fall kunna tolkas som att det finns ett politiskt åtagande vad gäller nivåer och det undviker man noggrant att precisera.

Den här luddigheten kan också vara ett skäl till att pensionsdebatten ännu inte tagit fart; det är 50- och 60-talisterna som är de stora förlorarna i pensionsspelet, men det märker de inte förrän de ska börja leva på sin pension.

Men det slutar inte där. Pensionerna hotas inte bara av en allmänt låg nivå; det har också visat sig att systemet inte ens klarar av att betala ut de summor vi redan tjänat in. Nära två miljoner pensionärer har fått kännas vid sänkningar i inkomstpensionen på sammanlagt 7,2 procent under 2010 och 2011. Orsaken är en brist på tillgångar i pensionssystemet med följden att den så kallade bromsen slog till.

Men det är bara en försmak av vad som väntar. Trots att 2010 och 2011 varit mycket goda år för svensk ekonomi är utsikterna för pensionssystemets finanser fortsatt dystra och med en ny lågkonjunktur för dörren kan man räkna med att pensionärerna återigen hamnar i strykklass i förhållande till löntagarna. Att det går bra för Sverige är alltså – tvärtemot vad politikerna sagt – inte på något sätt en garanti mot sänkta pensioner.

Regeringen verkar inte alls oroas av risken för en långvarig pengabrist i systemet. När socialförsäkringsminister Ulf Kristersson får frågan om hur pensionssystemet mår, blir han nästan filosofisk.

– Är inte allt relativt? är hans första kommentar.

– Om man kommer hem från ett ministerrådsmöte i Bryssel där man diskuterar pensioner, då känner jag att vårt system mår hyggligt bra. I relation till pensionsöverenskommelsen, som beskrivs som en viktig social reform, kan det nästan låta som om den är helig och inte får diskuteras. Då brukar jag tänka att sånöjda har vi inte skäl att vara. Det finns inga reformer som inte då och då tål att diskuteras.

Hur ser du på risken att bromsen fortsätter att drabba pensionerna i många år framöver?

– Det som hände 2009 är det väl ingen som kan överblicka, för många svenskar handlade det väl om ännu värre konsekvenser än några procents sänkt pension. Den typen av dramatiska händelser får ju konsekvenser och det kan man aldrig impregnera systemet för. Jag tycker att det är ett hyggligt gott betyg att garantera att vid en normal utveckling ska man inte räkna med flera procent i sänkt pension. Bromsen kommer normalt inte att slå till av sådana anledningar.

Hur vet du det?

– Nej, jag vet inte mer än... Vid en normal utveckling av samhällsekonomin kommer bromsen inte att slå till.

Ulf Kristerssons förhoppning är alltså att en normal utveckling framöver ska garantera att pensionerna inte sänks ännu mer, men han vet inte.

Risken med ett pensionssystem som är frikopplat från politiken och som ingen i ansvarig ställning vill ifrågasätta – och som dessutom är så komplicerat att ingen vanlig människa förstår det – är att de relevanta frågorna aldrig ställs. Politikerna kan varje gång frågan väcks föra fram att det inte existerar någonting sådant som en rimlig pension – ”det blir vad det blir” – men i folks medvetande finns det självklart en uppfattning om vad som är en rimlig nivå efter ett helt yrkesliv. Så småningom lär politikerna bli tvungna att ta itu med frågan. Ett obligatoriskt försäkringssystem där en stor del av försäkringstagarna inte får något värde ur försäkringen, är ett system som tappat sin legitimitet.

Statsminister Fredrik Reinfeldt initierade i februari 2012 en ny debatt om pensionsålder genom ett utspel att 75 år snart kan vara en rimlig pensionsålder. Utspelet ledde till starka reaktioner från många håll. Att fortsätta arbeta till så hög ålder är inte möjligt för många yrkesgrupper, menade kritikerna. Min slutsats efter att ha granskat förutsättningarna för vårt pensionssystem är att många som vill ha en pension som går att leva på, sannolikt inte har något val.

Om Artikelförfattaren: Joel Dahlberg är född 1962 och är journalist på SvD Näringsliv. Pensionsbluffen är hans andra bok. Han har tidigare skrivit Bankbluffen som kom ut 2009.