Vid stora händelser etsar sig ofta någon liten händelse fast. Till synes obetydlig. I det här fallet var det lingonsmaken, den från lunchen - köttbullar och potatismos - som fanns kvar i smaklökarna, samtidigt som en bild på annonssajten Blocket materialiserade sig på skärmen.

En Volvo 244 GL från 1982. Brun. En ägare. 7500 mil.

Hjärtat började slå. Den bruna Volvon såg onaturligt fin ut på bilderna och en enkel flygbiljett bokades till Malmö. Allt gick på 10 minuter.

Men resan började långt tidigare.

I pojkrummet hemma i Rundvik i Västerbotten 1982 fanns inga hårdrocksaffischer, men väl Volvos hela modellprogram. Det rymdes på ett A4-uppslag som tryckts upp med grå häftmassa i hörnen.

I uppslagets högra hörn, mitt i synfältet om man låg i sängen, fanns en bil, finare än alla andra. En 244 GL med glänsande kromringar. En brun.

Samtidigt i Malmö började den då 55-årige Kurt Hedlund att se sig om efter en ny bil. Han hade då ägt två bilar i sitt liv, en Morris Minor och en grön Volkswagen 1200 av 1962 års modell som då gått 15 000 mil. Det ansågs som självklart att köpa nytt, liksom att köpet skulle stå över alla trendnycker.

– Jag ville ha en Volvo 240. När vi klev in hos Volvohandlaren i Lund stod den bruna bilen i affären. Vi tyckte den var fin och köpte den med en gång, säger Kurt Hedlund, nu 85 år, på telefon exakt på dagen 30 år efteråt.

Volvon kostade 56 000 kronor. En sak ansågs värd att betala extra för - radio. Den kostade 2000 kronor.

Därefter inträdde den bruna Volvon i en drömtillvaro som får debatten om curlingföräldrar att blekna bort som en falnad ros. Kurt Hedlund tillhör nämligen den snart försvunna generationen som vårdar sina bilar. På riktigt.

Varje dag trampade han sin cykel de 2 kilometrarna till jobbet på Kockums, där han byggde ställningar till de stora båtskroven. Kvar hemma i varmgaraget stod den bortklemade Volvon.

– Jag har aldrig tagit bilen till jobbet, säger han närmast förnärmad.

Tvätten sköttes för hand på OK-macken hemmavid, Tectyl rostskyddsbehandling vartannat år på Örestads Rostskyddshall och service på Bilia var 500 mil. Även det vartannat år - bilen rullade nämligen bara 250 mil om året. I huvudsak helgutflykter.

– Ibland körde vi till Simrishamn på söndagar och hälsade på kusinerna, säger han.

Så kommer vi in på att Kurts fru Britt brukade sitta i baksätet. Kurt skrattar förläget när ämnet kommer upp.

– Hon ville gasa och bromsa när hon satt fram så jag sa, sitt du bak - så jag får köra själv. Det blev lugnast då!

Beslutet att sälja kröp fram successivt. På tisdagar och torsdagar brukar Kurt basta med några jämnåriga kompisar. Några andra i gänget slutade köra bil. Sade sig vara nöjda med beslutet. Veckorna gick. Kurt reflekterade i bastuångorna. Nu hade den årliga körsträckan gått ner till 100 mil. Det blev dyra mil. Till slut kom beslutet.

– Jag var inte direkt ledsen, men visst, det var både och. Jag tycker att folk kör mer vårdsköst numera.

Tillbaka till mitt eget köp i början av juli i år. Jag provkörde. Växellådan kändes krispig, hela bilen oinkörd. Jag var ju redan torsk. Men när jag öppnade bakluckan och såg Kurts stövlar och svarta tvätthink prydligt inställda i bagaget var saken klar.