Medan de etablerade västländerna sviktar har Världsbanken och Asiatiska utvecklingsbanken (ADB) i varsin studie analyserat tillväxtländernas ökande roll i världsekonomin på riktigt lång sikt.

Världsbanken har bedömt utsikterna till år 2025 medan ADB tar sikte på Asiens möjligheter och utmaningar ända fram till 2050.

Världsbankens huvudbudskap är att den globala ekonomin får flera tillväxtpoler i framtiden. Enligt Världsbanken är tre stora skiften på väg.

Det första är att USA:s dominans minskar medan dagens utvecklings- och tillväxtländer väntas öka sin andel av världens BNP till cirka 45 procent år 2025. Då kommer dessa länder förmodligen att svara för ungefär hälften av all export och alla internationella investeringar.

Om 15 år kan den samlade produktionen i Kina, Indien, Brasilien, Ryssland, Indonesien och Sydkorea vara lika stor som euroländernas totala BNP. Dessa sex länder kommer då att stå för mer än halva tillväxten i världsekonomin och vara viktiga tillväxtmotorer för låginkomstländerna, enligt Världsbankens ”mest troliga grundscenario”.

Kina beräknas i snitt kunna hålla en tillväxt på cirka 7 procent per år fram till 2025, då Kina kan ha en lika stor ekonomi som Japan, Indien, Brasilien och Ryssland tillsammans. Indiens ekonomi stimuleras av att landet har en ung befolkning, men bromsas av ”relativt låga utbildningsnivåer”. Rysslands tillväxt hålls tillbaka av politiska problem, bland annat bristande förtroende för äganderätten och rättsväsendet.

En viktig förändring blir att den privata konsumtionen stiger kraftigt i Östasien, som hittills använt en extremt stor del av sin BNP till investeringar. I Kina kan exempelvis konsumtionens andel av BNP öka från dagens drygt 40 procent till 55 procent.

Det andra skiftet är att företag från tillväxt- och utvecklingsländer blir en allt större kraft i det globala näringslivet, inte minst genom det snabbt växande utbytet av investeringar mellan framväxande ekonomier. Redan förra året stod företag baserade i tillväxtländer för nästan en tredjedel av alla gränsöverskridande fusioner och företagsköp i världen.

Världsbanken noterar också att riskerna med investeringar i framväxande ekonomier ”har minskat dramatiskt”, samtidigt som dessa länder kraftigt ökat sina finansiella tillgångar och valutareserver.

Men trots att tillväxtländerna snabbt ökar sin globala betydelse spelar de ännu en ”relativt obetydlig roll” i det internationella monetära systemet, noterar Världsbanken.

Det bäddar för ett tredje skifte. Vid sidan av dollarn kommer förmodligen euron och i långsammare takt även Kinas renminbi att bli världsvalutor, möjligen kompletterade av IMF:s speciella dragningsrätter eller någon ny internationell reservvaluta.

En sådan utveckling förutsätter dock att eurosystemet klarar sin nuvarande kris och att Kina låter sin valuta bli verkligt internationell. Samtidigt behöver både Kina och många andra tillväxtländer öppna sina kapital- och finansmarknader, resonerar Världsbanken, vars chefsekonom Justin Yifu Lin själv är en av Kinas ledande ekonomer.

Men även i ett system med tre eller fyra världsvalutor kommer de flesta utvecklingsländer att vara beroende av andra valutor än sina egna. Den sårbarheten kan lindras på olika vis, till exempel via kopplingar till någon stor valuta eller genom internationella överenskommelser som dämpar kurssvängningar och ger stöd åt fattiga länder, framhåller Världsbanken.

Men utvecklingen är inte alls given, framhålls i Asiatiska utvecklingsbankens studie Asia 2050.

Där lägger ADB fram två olika scenarier med dramatiska skillnader i utfall för att belysa hur mycket som står på spel. Asien har enorma framtidsmöjligheter, men utvecklingen ”går inte på autopilot”, framhåller banken som varnar att det finns betydande risker för ekonomisk, social och även politisk instabilitet.

Det första och mest eftertraktade scenariot kallas ”Asiens århundrade”. Då står Asien 2050 för halva världsekonomin eller närmare 150 000 miljarder dollar i BNP, räknat i dagens penningvärde. Då blir medelinkomsten per invånare närmare 39 000 dollar per år, ungefär som i Europa nu. I så fall kan ytterligare cirka tre miljarder asiater lyftas från fattigdom till välstånd.

Sju asiatiska länder (Kina, Indien, Indonesien, Japan, Sydkorea, Malaysia och Thailand) väntas leda utvecklingen och stå för 90 procent av Asiens BNP 2050.

Men ADB betonar att det finns många hinder mot att klara en så kraftig tillväxt så länge: stora inkomstklyftor inom och mellan länder, massiv urbanisering, dåligt styre, korruption, brist på insyn och demokrati, åldrande befolkningar, gränskonflikter, energibrist, kamp om naturresurser, klimatförändringar och förstörelse av miljön.

Länder som lämnat rena fattigdomen riskerar också att fastna i en ”medelinkomstfälla”, varnar banken. I sådana fall stannar inkomstökningen av och länderna kan sedan varken konkurrera med låga löner eller med avancerade produkter. I ett scenario som just kallas ”medelinkomstfällan” stannar Asiens BNP på drygt 60 000 miljarder dollar eller en tredjedel av hela världsekonomin 2050

För att undvika en sådan utveckling måste Asiens länder att ta sig an alla utmaningar och öka sitt samarbete. Dessutom måste Asien ta större ansvar i den internationella gemenskapen och arbeta för ett öppet världshandelssystem, ett stabilt finanssystem, en internationell rättsordning, och global fred och säkerhet, manar ADB.