Att börsjättar är insyltade i affärer med diktaturer är vardagsmat. Telia Sonera har en ovanligt stor verksamhet i ljusskygga stater i före detta Sovjetunionen. Men man är långt ifrån ensam. En rad andra stora svenska koncerner är på plats i regionen. För att inte tala om alla välkända bolag som har verksamhet i enpartistaten Kina: Ericsson, Sandvik, SKF, Electrolux, Alfa Laval, för att bara ta ett litet axplock.
Bolagen har ett klassiskt och återkommande argument för att man investerar i diktaturstater och skakar hand med lokala politiker varav vissa snarare är skojare och gangstertyper än seriösa demokratibyggare. Argumentet går ut på att det är bättre att vara på plats och försöka lansera ett västerländskt synsätt när det gäller exempelvis arbetslagstiftning och yrkessäkerhet än att lämna invånarna och arbetstagarna i sticket. Det vinner ingen på, enligt företagen.
Närvaroargumentet är värt att ta på allvar. Bojkott är inte lösningen på allt. Även om man inte ska inbilla sig att det är det sociala patoset som i första hand driver bolagen att expandera i Kina eller för Telia Sonera att satsa i Uzbekistan, Vitryssland, Azerbajdzjan, Georgien eller Kambodja. Hög lönsamhet och snabb tillväxt. Det är vad det handlar om.
Men att ha verksamhet i ickedemokratiska länder som exempelvis Uzbekistan där mänskliga rättigheter systematiskt åsidosätts, enligt flera experter, ställer ändå höga krav på företaget ifråga. Och det borde rimligtvis öka ytterligare i och med att det handlar om delstatliga Telia Sonera. Det är svenska skattebetalares pengar som indirekt investeras i landet.
Telia Sonera har en moralisk skyldighet att noggrant redovisa för aktieägarna och skattebetalarna vilka riskerna är i dessa länder och vad man gör för att minimera dessa. Detta har uppenbarligen Telia Sonera misslyckats med alldeles nyligen. Så sent som i höstas kastades bolaget ut från två av världens viktigaste index, Dow Jones Sustainability och FTSE4 Good, det kunde SvD Näringsliv rapportera om igår. Transparensen var inte tillräckligt bra, enligt fonderna.
Det är anmärkningsvärt med tanke på att telekomjätten funnits så pass länge i regionen. Telia Sonera borde vid det här laget veta vad som krävs av de etiska aktörerna och fonderna. Det förstärker dessvärre bilden av att man inte tar problemen på allvar, trots kommunikationsdirektören Cecilia Edströms försäkran om att det är nolltolerans mot mutor.
Den ryske telekomjournalisten Leonid Koniks uttalanden om att Telia Sonera agerar naivt i sin relation med lokala myndigheter är också oroande.
Ett svårt, långsamt och sannolikt otacksamt arbete mot mutor är helt nödvändighet för Telia Sonera. Det handlar om skapa legitimitet för verksamheten i regionen idag. Men lika mycket att skapa en trovärdighet den dagen en eventuell mutskandal exploderar i någon av de gamla Sovjetstaterna. Det borde ligga i såväl vd Lars Nybergs som finansmarknadsminister Mats Odells intresse. Att hantera en mutskandal i Uzbekistan med dunkla förgreningar till Vitryssland valåret 2010 vore något av en mardröm för den borgerliga alliansen. Ingen vill bli anklagad för att vara diktaturkramare.
