Uppgörelsen om skuldtaket och budgeten i USA har inga vinnare, bara förlorare. Barack Obama har för andra gången på kort tid tvingats gå med på ett utfall som ligger ganska långt från utgångsbudet. Hans popularitetssiffror har dalat under senare tid, och det är en klen tröst att kongressen har ännu sämre siffror.

Förlorare är även de många miljoner människor som lever på skuggsidan i världens rikaste land, det vill säga de arbetslösa och undersysselsatta, de sjuka, studenterna, pensionärerna. De kommer att få betala för nedskärningarna medan höginkomsttagarna återigen hålls skadeslösa.

Mest illa sargat är USA:s politiska system, vars uråldriga regelverk möjliggör för en minoritet att urholka majoritetens vilja. Av de 87 nyvalda republikanerna i representanthuset tillhör 60 Tea Party-rörelsen. Utmärkande för dem är en extrem antistatlighet och att de skyr politiska kompromisser. Trots att de bara utgör en fjärdedel av den republikanska kongressdelegationen har Tea Party-ledamöterna ett oproportionerligt stort inflytande och har genom partiledningens undfallenhet kunnat diktera villkoren. Därigenom har även talmannen John Boehners auktoritet urgröpts.

Faktum är att en måttlig skattehöjning för höginkomsttagarna och en normal ekonomisk tillväxt under några år skulle vara tillräckligt för att eliminera det federala budgetunderskottet. Så skedde under Bill Clinton i slutet av 90-talet innan krigen och skattesänkningarna under George W Bush raserade statsfinanserna. Men republikanernas motstånd mot alla former av skattehöjningar har nu upphöjts till religion.

Amerikanerna brukar vara stolta över att ha världens äldsta skrivna författning som ännu är i kraft. Systemet med maktdelning och balans mellan konkurrerande statsorgan må ha varit genialiskt för sin tid men det är illa anpassat för att lösa dagens samhällsproblem.

Det förutsätter nämligen att partierna vill ge och ta och att de är intresserade av att nå kompromisser.

Regelverket klarar helt enkelt inte av att hantera en stark polarisering och en principiell ovilja från en högröstad minoritet att finna gemensamma lösningar över partigränserna.