Vi är nog flera som har stött på ett par typiska entreprenörssjälar genom åren. Då menar jag inte den realistiska sorten, utan den där överoptimistiska. De som är experter på att prata så lyriskt om sina idéer att de kan övertyga vem som helst om att de kommer att bli miljardärer på projektet. Redan första gången jag talade med Victor Muller, vintern 2009, var det lätt att placera honom i just den kategorin: överentusiastiska entreprenörssjälar. Men att ha talets förmåga är en sak. Att kunna bedriva affärer en annan. Det, om något, är en läxa som de Saabanställda har fått lära av denne karismatiske företagsledare.

”Det är jag som ska rädda Saab åt er”, har han sagt och rivit ner entusiastiska applåder i Trollhättan. På den tiden, våren 2010, var Victor Muller mer lättåtkomlig för journalister. I dag svarar han bara korthugget på sms. Det breda leendet från hyllningsfesten i Trollhättan lär vara borta hos ”räddaren”. De synliga smilegroparna borde ha bytts ut mot svettdroppar i ansiktet.

Att ha talets förmåga är en sak. Att kunna bedriva affärer en annan.

Att Victor Muller ändå lägger stor energi på att försöka skaka fram finansiering för att rädda Saab har fått honom att undgå den värsta kritiken. Han har förlåtits av att han trots allt gör sitt bästa. Men det tycks ha glömts bort att det faktiskt är en enda persons förblindade optimism och risktagande som länge har plågat tusentals anställda, flera underleverantörer och en hel ort med omnejd.

När SvD Näringsliv för en månad sedan besökte Saabfabriken i Trollhättan var just ovissheten det värsta. Det var de anställda överens om. Några ansåg att det är lika bra att Saab går i konkurs nu, bara de får veta vad som händer. Just då hade de precis fått reda på att junilönen inte skulle betalas ut i tid. Och ingen kunde riktigt informera om när eller ens om den skulle komma. Några dagar senare hade ett plåster till tryckts på den blödande biltillverkaren. Genom ett pressmeddelande förklarades att man hade lyckats få in 66 miljoner euro från tre olika finansiärer. Det var pengar som skulle räcka för att betala ut sommarlönerna. De anställda kunde andas ut igen, i ungefär en månad. Tisdagens besked om att 1600 tjänstemän kan bli utan lön i juli blev ännu ett nytt dråpslag.

Nu är det allt fler som dömer ut Saab som ”dödsdömt”. Det gjorde några redan för två år sedan när General Motors skulle sälja bolaget och det löd brist på kvalificerade köpare. Med facit i hand fanns det uppenbarligen ingen tillräckligt kvalificerad köpare. Saabs utveckling blev den värsta tänkbara. Bolaget har gått på konstgjord andning i snart två år. Går det omkull nu, som allt pekar på, kan vi bara konstatera att det blev en plågsam utdragen konkurs för alla inblandade. Och det har vi bara en person att tacka för.