Foto: David Magnusson
Högt, med milsvid utsikt över granskogarna står Lapplands egen guldgosse, Kjell Larsson, och ser påtagligt nöjd ut. Han står på toppen av höjden Fäboliden och under sig har han Sveriges i dag största guldfyndighet.
Kjell Larsson är vd för Lappland Goldminers, bolaget som bildades för 12 år sedan för att utveckla guldförekomsten i Fäboliden, som hittades redan 1973 av tre amatörgeologer från Lycksele.
Den blivande guldgruvan som ligger fem mil utanför Lycksele ligger mitt på det som kallas Guldlinjen, ett geologiskt område som sträcker sig tvärs igenom Västerbotten från Sorsele i nordväst ner mot Umeå vid kusten och sedan vidare in i södra Finland.
– Att det finns guld längs Guldlinjen har varit känt länge och det har bekräftats med flera nya fynd de senaste åren, säger Kjell Larsson och pekar mot nordväst där gruvan i Svartliden och Lappland Goldminers gruva och anrikningsverk i Blaiken ligger.
Området kring fyndigheten i Fäboliden är kalhuggen och runt om Kjell Larsson ligger moränen i högar, ihopbökade för att man ska kunna komma åt berget inunder.
Här och var sticker järnrör upp ur berget och markerar provborrningarna. Fram till toppen av Fäboliden leder nu en grovbruten väg, tillräckligt bred för att de stora malmtruckarna ska kunna mötas och ytterligare någon kilometer nedanför gruvberget i dalen ligger dels den myr som ska ta hand om bergresterna från brytningen och sänkan som ska bilda processvattendammen.
Tillsammans med guldmalmen utgör myren och sänkan den helhet som bildar den 25 åriga gruvbrytningskoncessionen med det svårerövrade miljötillståndet. I själva verket är alltså myren och sänkan lika viktiga som guldfyndigheten för att det ska bli någon brytning alls.
Samtidigt som guldpriset toppar på 240 kronor per gram står Kjell Larsson i den lappländska tystnaden och tittar bland moränhögarna på Fäboliden. Några vrålande gruvtruckar eller sprängskott hörs inte ännu trots att alla nödvändiga tillstånd ligger klara.
– Det är så här finanskrisen yttrar sig för vår del, säger Kjell Larsson.
– Vi kommer att göra en uppdatering av vår genomförbarhetsstudie som är förutsättningen för att vi ska kunna lösa finansieringen av projektet.
En grov beräkning, gjord utifrån den tidigare genomförbarhetsstudien, visar på att det behövs 1,7 miljarder kronor för att Fäboliden ska börja producera guld. Det betyder både ytterligare ägarkapital och lån, som just nu inte finns tillgängligt. Rent tekniskt återstår också en del att göra uppe vid själva fyndigheten även om tillstånden är klara. Maskiner ska köpas, vägarna ska färdigställas och mycket annat ska göras i ordning. Räknat från den dag då finansieringen är klar tar det minst tre år innan guldmalmen kan börja anrikas.
– Visst är det lite frustrerande, men vi fortsätter med våra övriga verksamheter i Paahtivaara i Finland och i Blaiken. Målet är att de delarna ska ge ett positivt kassaflöde det tredje kvartalet i år och det ger oss en respit att revidera studien och avvakta en lättnad på kreditmarknaden, säger Kjell Larsson.
Lappland Goldminers gruva i Blaiken, nordväst om Lycksele och Pahtivaara, som ligger i norra Finland köptes av konkursboet efter Scanmining, som gick i konkurs vid årsskiftet 2007/2008.
Hos Bergsstaten, som är den myndighet som prövar och beslutar i ärenden som handlar om prospektering och utvinning av mineral, finns i dag tre projekt som har alla nödvändiga tillstånd och därmed är helt klara att sättas igång. Förutom Lappland Goldminers Fäboliden är det grönt ljus även för Danemora Mineral att återuppta brytningen av bland annat järnmalm i Dannemora i norra Uppland och Niili Mineral som vill bryta bland annat zink och bly nära byn Vindelgransele, i det mineralrika Kristinebergsområdet sju mil norr om Lycksele, längs Vindelälven.
– Det vi vill göra är att öppna en annorlunda typ av gruva, en mikrogruva, säger Per Arne Lindqvist, tidigare professor i geologi vid Luleå Tekniska Högskola och delägare i Niili Mineral.
– Det är en mycket liten fyndighet, maximalt upp till 15 000 ton malm, stor som en finlandsfärja ungefär, som vi bryter under en kort period. I och med att det är en så liten fyndighet, alla tillstånd är klara och det redan finns väg i princip ända fram till brytningsplatsen, är det enkelt att snabbt komma igång och därmed kan vi avvakta en prisuppgång och sedan pricka pristoppen, vilket gör att brytningen lönsam, säger Per Arne Lindqvist.
Delägare i Niili Mineral är Wolgan Carlsson, som också driver företaget Norrbotten Bergteknik i Älvsbyn. Den normala verksamheten är att bryta gråberg till ballast eller utföra sprängningsarbeten. Maskiner och personal som till vardags spränger och flyttar berg kan vid gynnsam konjunktur ta upp och sedan återställa en malmfyndighet.
– Vår bransch är i grunden väldigt säsongsbetonad. Under sommarhalvåret har vi mycket att göra och mindre på vintern. Att bryta en sådan här fyndighet och sedan återställa marken tar kanske ett halvår, vilket är precis lagom för oss, säger Wolgan Carlsson.
– En stor fördel med så här små gruvor är att de också orsakar små skador på miljön och de är enkla att återställa när brytningen är klar. Även om det redan vid dagens prisnivå skulle kunna vara lönsamt att sätta igång brytningen avvaktar vi till dess priserna har stigit, säger Wolgan Carlsson.
Enligt Per Arne Lindqvist finns det många så fyndigheter runt om i norra Sverige. De är för små för att vara intressanta de stora gruvföretagen, men ändå så stora att de med rätt utrustning är värda att bryta. Fyndigheten i Vindelgransele har till exempel varit känd i 90 år utan att den tagits om hand.
En springande punkt för Niili Mineral och många andra gruvprojekt är att man kan anrika malmen på ett rimligt avstånd från gruvan. Det är i det sammanhanget som Lappland Goldminers anrikningsverk i Blaiken kommer in i bilden.
– Man brukar i branschen tala om att avståndet mellan gruva och anrikningsverk inte bör överstiga tio mil. Därmed kan Blaiken vara ett bra alternativ för en rad fyndigheter i Guldlinjen, säger Kjell Larsson, Lappland Goldminers, som gärna ser att andra gruvföretag anrikar sin malm i Blaiken.
– Även om vi alla är i samma bransch är vi mera kolleger som kan hjälpa varandra än konkurrenter. Infrastruktur som transportleder eller anrikningskapacitet blir billigare ju fler som utnyttjar den, säger Kjell Larsson.
Det tredje svenska gruvprojektet, som har alla nödvändiga tillstånd för att sätta igång omedelbart, Dannemora gruva i Norduppland. Gruvan, som har månghundraåriga traditioner, ägdes av SSAB och lades ner 1992. I och med att brytningen upphörde började gruvan vattenfyllas på naturlig väg och i dag beräknas det finnas 5,5 miljoner kubikmeter vatten som måste bort innan brytningen kan återupptas.
– Vi har påbörjat torrläggningen som vi räknar med ska vara klar om 8-10 månader, då också rampen, som ska användas för transporter och utforsling av malmen, säger Staffan Bennerdt, vd i Dannemora Mineral
Till skillnad från guldgruvorna, där guld är guld, oavsett varifrån det kommer, måste Dannemoras malm bevisa sin kvalitet hos kunderna.
– Vi vet att malmen håller hög kvalitet, men för en kund som ska byta innebär det en dyrbar omställning i produktionen och i dag tvekar man att ta på sig den extra kostnaden, säger Staffan Bennerdt.
Trots att han på grund av lågkonjunkturen och finanskrisen tvingats rucka på tidsplanen några år, är Staffan Bennerdt vid gott mod.
– Vi har finansieringen klar fram till start, även om det dröjer flera år. Just nu siktar vi på att nå full produktion 2012. Den extra tid vi fått på oss kan vi använda till att bygga ut järnvägen till utskeppningshamnen i Hargshamn samt fördjupa själva hamnen så att fartyg på upp till 40 000 ton ska kunna gå in där.
Vid full produktion kan Dannemora Gruva producera 1,5 miljoner ton, vilket gör den till en liten producent i jämförelse med LKAB och de riktigt stora järnmalmsproducenterna i Brasilien och Australien.
– Vi kan konkurrera med vår kvailtet och leveranssäkerhet. Bara i Dannemora har vi säkrade reserver på 28,5 miljoner ton och då har vi inte prospekterat gruvan ner till 1000-metersnivån, säger Staffan Bennerdt.
Förutom de tre projekten som redan har alla obligatoriska tillstånden finns det sex projekt som behandlas i miljödomstolen och ytterligare sex som väntar på att få bearbetningskoncession. Av de tolv projekten som står på tur att få bearbetnings- och miljötillstånd är minst fyra guldgruvor i Lappland.
