Gas kan bli en av höstens stora energipolitiska frågor. SvD kan avslöja att när Gazprom i höst inviger den kontroversiella gasledningen under Östersjön, blir Sverige för första gången beroende av rysk gas. Detta, som Totalförsvarets Forskningsinstitut varnat för i flera år, kan få betydande politiska konsekvenser.

Ända sedan 1985 har Danmark, av tradition en stor gasexportör, tryggat det svenska behovet av naturgas. Men 2005 kulminerade den danska gasproduktionen, och nu sinar fälten i Nordsjön i snabb takt. Redan 2012 kan därför leveranser från Tyskland bli kritiska för att klara gasförsörjningen i både Danmark och Sverige.

Situationen bottnar i att Sverige bara har en förbindelse till Danmark, och att Danmark i sin tur bara har en förbindelse till den europeiska gasmarknaden. En rörledning går från tyska Ellund, genom Danmark till Dragör, längs havsbotten till Trelleborg och upp längs västkusten till Stenungsund.

Fram till förra sommaren var det dock inte fysiskt möjligt för Danmark att importera gas från Tyskland, då gasen bara kunde transporteras i sydlig riktning över gränsen. I och med att ledningen nu är dubbelriktad, kan dock tysk gas strömma in i det dansk-svenska systemet.

Då 40 procent av den tyska gasen kommer från Ryssland, kommer den snart att återfinnas hos svenska konsumenter.

– Vi talar om att mellan 20 och 40 procent av gasen i danska och svenska ledningar kan komma från Ryssland framöver, säger Torben Brabo, vice direktör på den danska kraftnätsmyndigheten, Energinet.

Mycket talar dock för att det blir mer än så. För att säkra en gaslednings ekonomiska bärkraft är det vanligt att på förhand sälja framtida gasleveranser. Ryska Gazprom, majoritetsägare i Nordstream, utgör i det avseendet inget undantag. Därför kunde också det danska energibolaget Dong, medveten om Danmarks sinande gasfält, teckna ett tjugoårskontrakt med Gazprom, och från hösten 2011 säkra leveransen av 1 miljard kubikmeter rysk gas per år.

Snart utvidgades avtalet till att från 2012 omfatta totalt 2 miljarder kubikmeter. Det ensamt motsvarar 30 procent av den dansk-svenska gaskonsumtionen. Att döma av en kommuniké från det ryska utrikesdepartementet har de båda länderna diskuterat ännu större leveranser längre fram. Men det finns ännu en aktör på spelplanen.

Förutom Dong finns i Sverige bara en betydande återförsäljare av naturgas, och det är Eon. Den tyska energijätten är också hälftenägare i Nordstream, och har säkrat en fjärdedel av all gas i ledningen. Även om det på gasmarknaden, liksom på elmarknaden, inte går att koppla en gasproducent till en specifik gaskonsument, så är det ytterligare ett kvitto på att Sverige nu blir beroende av rysk gas.

I Sverige har naturgasen spelat en relativt undanskymd roll, men sedan 2008 har naturgaskonsumtionen ökat med hela 80 procent, till 1,7 miljarder kubikmeter per år. Det motsvarar 3,5 procent av Sveriges energibehov. Ur ett regionalt perspektiv är gasen betydligt viktigare. 2000-talet har sett två betydande investeringar i naturgasbaserad fjärrvärme, varav en anläggning återfinns i Malmö och en på Hisingen i Göteborg. De båda kraftvärmeverken levererar 40 respektive 35 procent av de båda städernas fjärrvärme. Men de producerar dessutom tillräckligt mycket ström för att kunna försörja Malmö två gånger om. Båda kan i nödfall eldas med olja, dock med en betydande effektminskning.

Det är dock inte bara energiproducenter som använder naturgas. I tysthet har gasen fått en mycket stor betydelse för den västsvenska industrin, där över 2000 företag brukar den som bränsle eller råvara. Gasen har i många fall ersatt olja och kol och anses idag spela en ”kritisk” roll för regionens största industrier. På det stora hela uppskattas naturgasen svara för runt 20 procent av energibehovet i de 30 kommuner som idag är inkopplade på det svenska stamnätet.

Importen från Tyskland, via Danmark, öppnar dock också för nya möjligheter. I och med att gashandeln för första gången dubbelriktats ges Sverige också tillträde till hela den europeiska gasmarknaden. Då Tyskland importerar gas inte bara från Ryssland, utan också från Norge och Nederländerna, innebär det, så länge marknaden fungerar, att Sveriges behov direkt och indirekt kan tillgodoses genom avtal med flera olika säljare.

Däremot förblir Sverige helt och hållet beroende av en enda gasledning. Det finns en medvetenhet kring detta problem, vilket också är bakgrunden till att det länge planerats för en ny förbindelse mellan Sverige och Norge. Skanled, som projektet heter, ligger dock i malpåse sedan 2009, då finanskrisen tvingade flera delägare att dra sig ur.