Socialdemokraterna har redan sagt nej, moderaterna, center och krisdemokraterna tvekar, medan folkpartiet svarar ja.
De olika positionerna i frågan är en aning förvånande med tanke på att Sverige sedan länge har infört och tillämpar i allt väsentligt liknande regler.
Den kanske viktigaste delen i euroländernas nya stabilitetsunion är att varje land i sin egen nationella lagstiftning ska införa ett finanspolitiskt ramverk, som kräver balans eller överskott i de offentliga finanserna. Det årliga strukturella budgetunderskottet får aldrig överstiga 0,5 procent av bruttonationalprodukten (BNP).
Sverige har sedan många år ett sådant finanspolitiskt ramverk med utgiftstaket och överskottsmålet. Över tiden ska Sveriges offentliga finanser visa ett överskott på 1 procent av BNP. Sveriges ramverk är alltså strängare en vad euroländerna föreslår.
Enligt stabilitetsunionen ska EU:s domstol kunna konstrollera att varje lands ramverk uppfyller kraven. Det torde inte vara något problem för Sverige med tanke på att vårt ramverk har lett till EU:s lägsta statsskuld (30 procent av BNP).
Ett annat centralt krav i stabilitetsunionen är att länderna i förväg ska redovisa sina lånebehov, alltså hur statsskulden utvecklas.
I Sverige är det Riksgälden som sköter staten upplåning och förvaltar statsskulden. Riksgälden publicerar på sin hemsida tre gånger per år en prognos över behovet av nettoupplåning. Där kan den intresserade avläsa upplåningsbehovet för innevarande och nästa år.
Stabilitetsunionen förskriver att varje land i sin nationella lagstiftning inför en automatisk sanktion (ytterst böter) om budgetunderskottet överstiger 3 procent av BNP.
Någon sådan automatisk ”korrigeringsmekanism” finns INTE i Sverige och skulle därför behöva införas om Sverige vill vara med i pakten. Men om det finanspolitiska ramverket i Sverige respekteras behöver sanktioner aldrig tillgripas (det råder bred politisk enighet om ramverket).
Vid sidan om den nya stabilitetsunionen diskuteras också om man ska införa någon sorts avgift eller skatt på den finansiella marknaden. Motivet är att bygga upp stötdämpare för att mildra framtida bankkriser.
Även på denna punkt har Sverige gått före. Det svenska alternativet innebär att en särskild avgift läggs på bankerna. Avgiften uppgår till 0,036 procent av balansräkningen skuldsida (minus eget kapital). På sikt skapas en mycket stor krisbuffert på 2,5-3 procent av BNP. Finessen är att bankerna betalar själva och att pengarna ligger utanför regeringens budget, skattebetalarna skyddas vid framtida bankkriser.
Euroländernas nya finanspolitiska stabilitetsunion ska skrivas under vid det ordinarie toppmötet i mars. Då måste Sveriges position vara klar.
