MACAÉ Ända sedan VM-finalen i fotboll 1958, Sverige-Brasilien, hade Eddy Hedström drömt om detta avlägsna, glädjerika land. Så när han hörde ryktet, på en oljeplattform ute i Nordsjön, att borriggen West Alpha skulle ner till Brasilien, ja då tog han chansen. Det här var för drygt tjugo år sedan.

Två år – det första kontraktet – blev till fler i den brasilianska offshorebranschen. Rosa och bägge sönerna följde efter. Beppe började med att importera blöjor från Costa Rica. Affärsidén var enkel: på den tiden led Brasilien av 40-procentig inflation – per månad! Så genom att betala momsen tre månader senare – helt enligt reglerna – kunde han tjäna rätt bra med pengar. Tills regeringen lyckades tämja denna vansinniga priskarusell.

– Då sa farsan: 'Ska v'int' öppna ett bolag tillsammans i oljebranschen?'

Beppe Askerbo härmar sin pappa bra, ska det visa sig senare, när vi får träffa ”Big Eddy”.

– Fy fan! Ska vi förstöra vår vänskap med business, sa jag.

Men så blev det; 1997 startade de Five Star Services, ett helsvenskt familjeföretag som betjänar den snabbväxande brasilianska offshoreindustrin från Macaé – landets oljehuvudstad. De bemannar riggar och tillverkar och reparerar utrustning för de bolag som borrar utanför kusten.

– Det finns väl ett 50-tal borriggar där ute, säger Beppe.

När de drog igång, för tretton år sedan, var Macaé bara en fiskeby. Sedan dess har antalet invånare fyrdubblats, till över tvåhundratusen.

– Då var det här bara en liten grusväg. Man satt på någon enkel strandbar på en trästol med foten i sanden, fick frittad fisk och en öl, det var väl allt, berättar Beppe medan han kör längs den belagda strandpromenaden Avenida Atlântica i sin silvergrå VW Touareg.

Nybyggda hotell, lyxiga höghus, barer, restauranger och palmer i rad speglar sig i de tonade bilfönstren. Vi åker ut mot ”Five Star”, förbi Sheraton och Hotel Dubai; till höger längor av nya radhus på ett krön, till vänster ett spetsigt näs där de senaste lyxbostäderna reser sig mellan oceanen och en stor lagun.

– Här bor det mycket utlänningar – och brassar som tjänat mycket pengar på oljan.

Själv har Beppe köpt en tomt i lyxiga Alphaville, hans föräldrar och bror likaså. Det är en ”gated community”, inhägnat och bevakat, vid stranden några kilometer från Five Star. Snart ska han bygga en villa och flytta dit, med sin brasilianska fru och barn.

Han kör in på fabriksområdet, upp till det nybyggda kontoret på en kulle. I första början hade de kontoret i en container och tillverkade grejerna i ett skjul intill. Nu har de tre svetshallar, kontor för ingenjörerna och matsal för de anställda. Fast det är lördag är det många som jobbar.

– Det visar att vi har mycket att göra nu.

Själv sitter diretor Askerbo mer ståndsmässigt nu; från sitt kontor ser han ut över vajande palmer och ett böljande grönt landskap.

– Och här är farsans rum, det känns på röklukten, säger Beppe som förgäves försökt få pappa Eddy att följa rökförbudet.

–'Fock off! eller acceptera', sa farsan. 'Jag tänker inte sluta röka på mitt eget kontor. Se'n skiter jag i vad dom har skrivit i lagarna! härmar Beppe.

Företaget har vuxit snabbt: nu omsätter de 65 miljoner reais, runt 270 miljoner kronor. ”Five Star” har drygt sexhundra anställda, varav 120 på land och resten ute på riggarna. Och ett kontor i Nigeria ...

– Vi växer 20-30 procent per år. Men det ställer till med problem. Här i Brasilien får man inga långa lån med bra ränta. Därför måste företagen finansiera sig med egen vinst. Eller be kunderna om förskott.

Efter ett helt yrkesliv ”i oljan”, på riggar i Nordsjön, Spanien, Vietnam, Angola och Brasilien har ”Big Eddy” Hedstrom kontakter och ”buddies” överallt i branschen, på de sju haven, i styrelserummen och bland lokalpolitiker. Det hjälper Five Star att få kontrakt och nya affärskompanjoner.

Stein Karlsen och Trond ”Lucky” Løkke är två sådana gamla kontakter. De kommer från ett konsultföretag i Stavanger, Subsea Group, som har stora planer för Brasilien. De två norrmännen är i Macaé – första gången? – för att träffa Eddy och snacka om ett nytt upplägg.

– Svensk-norsk förbrödring, säger Stein i bilen ut till Eddys ranch en halvtimme utanför stan.

Five Stars motorista rallykör på en kurvig röd grusväg mitt ute i ödebygden – tills ranchen Santa Maria dyker upp mellan gröna kullar: vita hästhagar och några enkla trähus i en sänka. En skylt med tre kronor visar att det bor svenskar här.

– En plass der ingen kunne tru at noen kunne bo (ett norskt tv-program), skrattar ”Lucky” medan bilen kör upp till en röd tegelvilla på ett krön.

Huset kunde nästan ha stått i Söderhamn, om det inte vore för palmerna och den vita Jesusstatyn på tomten – en miniatyr av den berömda jätten i Rio. Eddy och Rosa tar emot på gårdsplanen, med en hund och en påfågel.

– Jävla norrbaggar! välkomnar ”Big Eddy” med ett stort leende och en stor och stark näve.

Lunchen är redan uppdukad: köttbullar med lingonsylt (!) från Brunneby, Sweden.

– Det har vi lite frequent här, förklarar Eddy innan han börjar berätta sina historier från det hårda livet på oljeriggarna, från trav och galopp, från Dickens pub i Stavanger på 70-talet, från Macaé 1989 – ”då fanns det absolut nothing här” – och från oljestaden Vung Tau i Vietnam några år senare.

Där drev Eddy en bar ett tag; Rosa och han stekte strömming och lagade potatismos till norrmän och andra ”rig pigs” som slet på oljeriggarna i Sydkinesiska sjön.

Men Brasilien är det bästa landet att bo i, tycker han.

– dag elsker vi dette landet.

Bättre än Sverige och Norge?

– Så in i helvete mycket bättre, säger Eddy, som svär som en borstbindare och ryker som ett flamtorn (gasbrännare på en rigg). Klimatet, folket, naturen, nästan allt är bättre här.

Och nackdelarna?

– Det politiska tjyveriet, korruptionen. Och att dom inte fördelar skattepengarna på ett bra sätt.

Men en sak är säker, säger han:

– Vi hade aldrig kunnat vara det företag vi är idag, med över 600 anställda, om jag hade startat det här i Norge eller Sverige. Här krävs det inte lika mycket kapital.

– Hvis man inte hade haft guts och göra det på den tiden, då hade man suttit och varit focked i Sverige.

Han blandar friskt svenska, norska och engelska.

Nu är ”Big Eddy” stor, i alla fall i Macaé: en aktad företagsledare och arbetsgivare med goda kontakter i stadshuset, en förmögen man - och stor hästägare. Han har ett 30-tal här på ranchen, och 20 till som tävlar i Rio de Janeiro, tre timmar bort.

En av hans hästar tävlar denna lördag; så efter köttbullarna och jordgubbarna blir det galopp på tv, direkt från Jockey Club i Rio. Eddy bolmar, svär och skriker ut sina förbannelser:

– Jävla, förbannade nolla till jockey! Bara fyra!

Från galopp till Brasil, hans nya hemland:

– Brasilien idag är ett hi-tech country, betonar han när vi har flyttat ut på verandan och blickar ut över de gröna kullarna, beströdda med vita kor, och de skogsklädda, blå bergen i fjärran.

– Folk går ju hemma och tror att Brasilien är nå'n jävla bananrepublik! dundrar Eddy och tänder ännu en Marlboro.

Och han har bara goda ord om Petrobras, den halvstatliga oljejätten som styr det mesta här längs oljekusten.

– Petrobras är världens jävla bästa oljebolag. Och jag har jobbat för alla! För dom tar hand om sin personal.

Rosa kommer med mer öl och Eddy håller låda; fler skrönor om livet på borriggarna, om ”älgfrossan” när riggen driver iväg och miljoner dollar står på spel, om när han slog ner några busar i Macaé ”i förebyggande syfte”. Om piska och vassa sporrar för att träna vinnarhästar. Och om ”pojkjävelns” (Beppe) fina näsa för affärer.

Plötsligt flyger Eddy upp ur rottingfåtöljen och går in. Så kommer han ut på verandan igen med en medalj i näven.

–Tiradentes heter den. Och den är jag ganska stolt över.

– Jag fick den i förra veckan, på köpmannaförbundet i Macaé. Delstaten Rio ger den till ärevördiga personer som gjort stora insatser, skapat arbete och gjort rätt för sig.

Eddy är 62 nu, och fortfarande hungrig på affärer. Samarbetet med Stein och ”Lucky” – mer hi-tech än hittills – kan tredubbla Five Stars omsättning i år.

– Oljebranschen är nog den enda industrin där en vanlig jobbare kan ta sig upp till högsta chefspositionen, säger Eddy.

Han började som rig pig i Nordsjön. Nu är han medaljerad hedersutlänning i Brasilien och Presidente för ett eget företag som växer ”så in i helvete”.


Hon talade om de enorma oljefyndigheter som vilar under havets botten utanför delstaterna Rio de Janeiro och São Paulo. Oljan ligger på 4-7 kilometers djup, under tjocka lager av berg och salt (pré-sal).

Enligt experterna rör det sig om 50-125 miljarder fat, vilket kommer att göra Brasilien till en av de stora oljenationerna.

– Regeringens ansvar är att omvandla dessa enorma rikedomar till ett långsiktigt sparkonto, sade Rousseff, som är en av arkitekterna bakom den nya oljepolitiken.

Regeringen har låtit öronmärka en del av framtida oljeinkomster för satsningar på utbildning, hälsovård, miljö, FoU och sociala program för att lyfta ännu fler brasilianare ur fattigdom.

Vänsterpresidenten Rousseff var tidigare Lulas stabschef och styrelseordförande i den halvstatliga oljejätten Petrobras, som ska leda all ny oljeutvinning i Brasilien.

I höstas drog Petrobras in 70 miljarder dollar på börsen i São Paulo, den största nyemissionen i världshistorien. Under de kommande fem åren ska Petrobras satsa över 220 miljarder dollar på nya djuphavskällor, raffinaderier och andra energiprojekt.