Rymdbolagets Prismasatelliter skickades upp från Yasny i Ryssland i juni förra året. Satelliterna är förhållandevis små och består av en moder- och dotterfarkost som tillsammans väger under 200 kilo.
Foto: Rymdbolaget
Kontrasten är slående. I rätt många av våra mobiler sitter en gps-mottagare som kostar några tior. 20 000 kilometer rakt upp svävar det en gps-satellit värd 500 miljoner kronor.
Men det är långt ifrån de dyraste satelliterna. Beroende på storlek och utrustning hamnar man lätt på 1 miljard kronor och den amerikanska militären har spaningssatelliter som enligt vissa uppgifter kostar enorma 60 miljarder kronor.
Att de är så dyra beror bland annat på att varje satellit specialbyggs under lång tid. De nya svenska Prismasatelliterna tog exempelvis tre till fyra år att färdigställa.
Och det är just där problemet ligger. Eftersom varje satellit är unik blir det dyrt och tidsödande att ta fram dem.
De höga kostnaderna är ett av de stora problem som den amerikanska militären nu arbetar med att lösa. Men de har ytterligare några utmaningar.
Militären blir allt mer beroende av satelliter. De används för uppenbara saker som att hålla koll på motståndarna och varna när något håller på att hända.
De kan också användas direkt under strid där satelliten skickar ned bilder till trupperna på marken som då kan se vad fienden på andra sidan kullen håller på med. Det gäller exempelvis amerikanernas senaste spionsatellit Tacsat-3, som började användas i somras och kan urskilja saker på marken som bara är några meter stora och även visa vilket material de är uppbyggda av.
De amerikanska satelliterna har också stor betydelse för utvecklingen av Prompt Global Strike, ett system som är tänkt att komplettera och delvis ersätta de vanliga kärnvapnen. Systemet ska göra att USA:s militär kan slå till med en attack med konventionella vapen var som helst i världen inom en timme.
Haken är bara att satelliterna kan vara lätta att slå ut och det gör att militären snabbt förlorar sitt övertag och hela system blir obrukbara. Det har redan förekommit omskrivna nedskjutningar av satelliter och föga förvånande finns det en hel rad idéer om hur de ska slås ut i ett skarpt läge.
Det har fått militären att utveckla skydd av satelliterna. Men det gör dem ännu dyrare och det är därför den amerikanska militären arbetar med rakt motsatt metod, att få fram standardiserade lösningar som gör att man snabbt kan bygga ihop nya satelliter och till en betydligt lägre kostnad. Så snart en satellit förstörs sätter man ihop en ny och skickar upp.
Målet är att produktionstiden fram till 2015 ska gå ned från 18 månader till sex dagar samtidigt som kostnaden minskar till en tiondel genom att man använder standardiserade delar. Beroende på vad det är för satellit man vill ha fram är det bara att plocka ihop de olika delarna.
I praktiken tittar man mycket på hemelektronikindustrin. Principen är samma som när man köper en ny skrivare eller bildskärm till datorn. Man kopplar in den nya prylen, låter datorn känna av vad det är för något och sedan är det förhoppningsvis bara att köra. Det är en metod som brukar gå under beteckningen plug and play.
För rymdindustrin är det inga nya tankar. Men de fick fart först efter att det amerikanska försvarsdepartementet krävt en ändring och flygvapnets forskningslabb börjat arbeta med att ta fram enklare och mycket billigare lösningar.
I det här arbetet har svenska ÅAC Microtec med bas i Uppsala fått en viktig roll. Företaget blev det första, och hittills enda, icke-amerikanska bolag som får vara med i arbetet med plug and play-lösningar för satelliter.
– Det beror på att vi kommit längst i världen med tekniken. Nu håller vi på och bygger en egen satellit med amerikansk standard och i den har amerikanska flygvapnet köpt plats, säger Fredrik Bruhn, vice vd och en av grundarna till bolaget.
Fast än är det lång väg kvar att vandra. Plug and play är inte alltid så lätt som det låter och det är långt ifrån säkert att alla delar i en satellit fungerar ihop bara för att de råkar vara standardiserade.
I den mån man lyckas finns det i vilket fall fler vinster att göra än de rent militära. När priserna faller kan även fattiga länder få tillgång till satelliter som behövs för att övervaka allt från skördar till effekterna av miljöfarliga utsläpp. Eftersom produktionstiden blir så kort är det också möjligt att snabbt få upp kommunikationssatelliter som kan användas när det inträffar naturkatastrofer.
Fast det finns också risker. Samma militär som driver fram tekniken oroar sig för att den ska göra det möjligt för länder som Nordkorea och Iran att få tillgång till mer satellitinformation.
