Uppror, kaos och extremism ligger i luften. En skrämmande parallell till Weimarrepublikens Tyskland när brutala åtstramningar under Reichskanzler Heinrich Brüning banade väg för nazisterna i början av 1930-talet?

Det hävdar historikern Albrecht Ritsch vid London School of Economics som säger att Lucas Papademos, Greklands premiärminister, på många sätt står inför samma situation. Då som nu var det gigantiska utlandsskulder som skulle betalas tillbaka, då som nu krävdes enorma uppoffringar av befolkningen.

Bilden av ett land i uppror är lätt att teckna. Verkligheten är en annan. Stämningarna i Grekland präglas snarare av uppgivenhet, förtvivlan och en bedövande känsla av maktlöshet, inte av förrevolutionära protester.

Krisen är nu inne på sitt fjärde år och åtstramningarna har pågått i mer än två år. Det är priset för årtionden av hejdlös konsumtion och stigande löner. Allt i spåren av EU-medlemskapet och senare den Europeiska Centralbankens låga räntor som Grekland aldrig förtjänade.

Men det är bara en del av förklaringen.

Roten till det onda är en sjuk stat: en förvaltning som inte fungerar, politisk nepotism, klientelpolitik, korruption och en grundmurad misstro mot det offentliga livets institutioner. Det som den grekiske hedgefondförvaltaren Jason Manolopoulos i en uppmärksammad bok förra året beskrev som ett monster, en modern hydra som är odödlig.

Mycket av detta går tillbaka till den osmanska ockupation som varade i fyra århundraden och som satte en outplånlig prägel på Grekland. Där föddes grekernas aversion mot att betala skatt, deras förakt för överheten och en numera djupt rotad korruption. Tyska ockupationen under andra världskriget, inbördeskriget och militärjuntan 1967–1974 bidrog ytterligare till att sänka förtroendet för statens institutioner.

I dag slår detta hårt mot hela det grekiska samhället. Regeringen kan komma överens om vad den vill. Men besluten rinner ut i sanden, urvattnas eller blockeras av ovilliga tjänstemän som inte litar på staten utan hjälper sig själva eller den som kan erbjuda mottjänster.

Tidningarna är fyllda av skrämmande exempel på reformbeslut som aldrig verkställs. Myndighetschefer som blankt vägrar att sätta upp listor på så kallade överflödiga anställda i den groteskt uppblåsta statsapparaten.

Eller det som regeringen stolt beskriver som ”världens största privatiseringsprogram” med utförsäljning av statlig egendom på 50 miljarder euro fram till 2015. Hittills är det en enda jättelik flopp. Förra året drog staten in 1,7 miljarder och hoppas i år på 4,7 miljarder. Huvudorsak: en ohelig allians mellan lokalpolitiker, myndigheter, chefer för statliga företag och facket som alla motarbetar regeringen och som förstärker ett redan lågt köpintresse.

De sociala kostnaderna växer under tiden explosionsartat. I Aten har antalet hemlösa ökat till uppskattningsvis 15000. I apoteken och sjukhusen saknas läkemedel, och enligt hälsovårdsminister Andreas Loverdos har den offentliga sjukvården högst ett år på sig innan den kollapsar. Arbetslösheten är nu uppe i 18 procent, butiker och småföretag slår igen på löpande band. Och inget tyder på ett ljus i slutet av tunneln.

Krafttag behövs. Men Lucas Papademos, den förre vice ECB-chefen som står i spetsen för regeringen, brottas med partiledare som sneglar mot det kommande parlamentsvalet i början av april i stället för att samarbeta.

När han tillträdde i november förra året var Papademos en räddare i nöden med ett starkt stöd på 70 procent i befolkningen. Sedan dess har uppbackningen rasat till bara drygt 30 procent, efter en närapå oändlig serie av segdragna krismöten och politiskt schackrande inför öppen ridå.

Grekerna är i dag desillusionerade. Den som är ung och välutbildad lämnar landet. Alla andra försöker överleva så gott det går, spenderar sina sista sparslantar och hoppas på ett mirakel. Innerst inne vet de flesta att snabba lösningar inte står till buds. Ska Grekland komma på fötter måste förlorad konkurrenskraft återställas, samhällsmaskineriet repareras och miljarder investeras i infrastruktur och i en modern turistindustri.

För ett sjudande Västtyskland med några av världens starkaste företag och praktiskt taget obegränsade ekonomiska resurser tog det mer än ett årtionde och investeringar på flera hundra miljarder att sanera östra Tyskland. Greklands väg tillbaka lär bli minst lika lång – och miljarderna lär Europas skattebetalare få uppbringa, precis som de tyska skattebetalarna efter återföreningen.