Det bedrägliga lugnet som härskat i Reykjavik de senaste dagarna bröts igår. Framför parlamentet samlades ett tusental personer i en manifestation. Deras rop ackompanjerade av arg hip-hop från den provisoriska scenen. En del bar på plakat med premiärministerns ödesmättade ord från häromdagen: Gud välsigne Island.

Demonstrationen utlystes redan förra veckan för att protestera mot regeringens overksamhet. Men eftersom regeringen nu fått eld i baken blev syftet ändrat till att visa enighet och styrka. Iris Aevarsdottir som just lagt ned sonen Ivar, 5 månader i vagnen, säger:

– För två dagar sedan var jag riktigt orolig för min pojkes framtid. Nu har jag blivit lugnare. Regeringen gör ändå någonting.

Men frågan är hur långt myndigheternas åtgärder räcker. Den isländska centralbanken tvingades igår meddela att försöket att låsa fast växelkursen på 131 isländska kronor mot euron misslyckades. Nu får den återigen igen kastas handlöst fram och tillbaka på det stormiga finanshavet.

– På eftermiddagen stärktes faktiskt valutan. Men handeln i valutan är så liten att det är svårt att avgöra vad som händer. Men valutan är undervärderad och bör upp, sade Geir Haarde på gårdagkvällens presskonferens.

Annars dominerade frågorna om vad som händer med 300 000 brittiska sparare i den tvångsförvaltade Landsbankis sparkassa Icesave. Den brittiska regeringen har garanterat insättningarna, men hotar samtidigt att stämma Island för att få tillbaka eventuellt förlorade pengar. På Island är det valutakrisen som påverkar folks vardag mest. Massor av islänningar har sina bil- och huslån i utländska valutor. Det skulle vara ett säkert sätt att skydda sig mot öns stegrande inflation och höga ränta. Nu har lånekostnaden rusat i höjden.

– Jag har ett sådant lån på bilen. Det gör ont nu, säger lille Ivars pappa Gudjon H Gudjonsson.

På fiskfabriken Fiskkaup i hamnen står 12 personer och rensar och saltar fisk, de flesta är polacker. De kom till Island för att tjäna en slant att skicka hem, nu har värdet på deras löner nästan halverats. För två år sedan kostade en euro 85 kronor, nu får vi betala över 150. Det är mycket illa för oss. Men jag kan inte åka hem, jag har fru och baby här nu, säger Marek Mozolewski och slänger ännu en uppsprättad torsk i den vita plastlådan.

Att allting händer fort är en underdrift. Islands beslutsfattare har drabbats av ett slags lamslagenhet eftersom deras uttalanden ofta blir överspelade redan efter en halvtimme. Premiärministerns presskonferens sköts fram med fem timmar igår.

Men på Kaupthings finanspalats i grå sten och stål tar chefekonomen Asgeir Jonsson emot SvD Näringsliv. Han tror att Kaupthing kommer lyckas behålla sin ställning som Islands enda kvarvarande privatägda storbank.

– Ja, vi kommer att förbli privata. Men man vet aldrig vad som händer här i livet, tillägger han.

Finnur Jonsson, chefen för den isländska handelskammaren, är mer säker på sin sak. Han tycker att den svenska Riksbankens miljardlån till Kaupthing Sverige bevisar att banken är värd sin självständighet.

– Att man får sådana här lån indikerar att det finns ett helt annat förtroende för Kaupthing än för de andra bankerna, säger Finnur Oddsson, som är en slags spindel i det isländska affärsnätet.

Förklaringarna till varför Island hamnat i denna soppa, skiljer sig åt lika mycket som en torsk från en gädda.

På Kaupthing ser man huvudförklaringen i en ”massiv attack” från internationella spekulerare mot den isländska kronan. Den har möjliggjorts av att Island är ett alldeles för litet valutaområde med ett för litet lager av utländska valutor.

– Det var ett extremt stort misstag att inte bygga upp en större valutareserv. Nu är argumenten för att behålla kronan helt döda. Vi måste gå med i euron, säger Asgeir Jonsson.

Professorn i nationalekonomi Thorvaldur Gylfason håller med om slutsatsen men inte om förklaringen.

– Bankerna privatiserades så sent som för sex-åtta år sedan. De har tillåtits växa alldeles för snabbt. Här bär regeringen och centralbanken ett stort ansvar. Men det finns ett slags trevlig samvaro mellan bankfolk och regering som gjort detta möjligt.

Den maktsymbiosen har framkallat en vrede som är påtaglig på gatan framför parlamentet. Där är man förbannad på regeringens senfärdighet och det glassiga bankfolkets champagne och privata jetplan. Hos regeringen och bankerna finns en annan ilska. De är förbannade på den gamla stöttepelaren USA som inte rör ett finger.

Thorvaldur Gylfason menar att det isländska samhället kommer stå inför ett rejält räfst och rättarting när den akuta krisen har lagt sig.

– Det finns en stor vrede som kommer att producera något slags räkenskap när allt det här är över. Men ingen vet hur den kommer utspela sig, säger han ödesmättat.

Strax utanför Reykjavik finns en urgammal domstolsplats vid Tingvalla. Frågan är vilka som står vid skampålen om den skulle tas i bruk igen.