BRYSSEL De flesta EU-länder, med Angela Merkel och Nicolas Sarkozy i spetsen, hade en gång för alla och i svart på vitt, velat skriva in nya, tuffa regler om ekonomisk disciplin i EU:s stora regelbok Lissabonfördraget. Rista dem i sten.

Men när Storbritannien väljer att ställa sig utanför, så får 17 euroländer och de nio andra EU-länder som redan preliminärt anmält att de vill vara med, alltså alla andra, i stället nöja sig med innerliga handskakningar i Bryssel och sedan se till att skjuta in reglerna i sina egna grundlagar därhemma.

I går hade de ansträngda och trötta minerna från nattens förhandlingar, som ska ha kantats av upprördhet och bråk mellan främst den tyska förbundskanslern Angela Merkel och Frank- rikes president Nicolas Sarkozy å enda sidan, och den till slut helt isolerade men obeveklige brit- tiske premiärministern David Cameron å den andra, slätats ut något.

För med eller utan nya fördragsparagrafer, och med eller utan regeringen i London, så kommer man utan pardon att se till att stram budgetdisciplin och tajta utgiftsramar upprätthålls av alla.

Enligt reglerna måste alla som ansluter till denna pakt om budgetdisciplin balansera sina budgetar så att underskott större än 0,5 procent inte får lov att planeras, även under exceptionella omständigheter. Sanktioner mot länder som inte klarar att hålla sina budgetlöften (eller struntar i dem), ska verkställas snudd på automatiskt. Bara om en majo- ritet på 85 procent vill skona ett land som landat på fel sida gränsen från sanktionerna, så kan sanktionerna lyftas.

Man ska också ha mer kontroll på varandra i pakten. Enligt ursprungsförslaget, som räknade med alla EU-länder under en gemensam lag och inte som nu bara ett mellanstatligt avtal som man justerar sina olika hemmalagar kring, så skulle EU-kommissionen få en mycket stor roll i att agera översynsorgan över nationella budgetar. Kommissionen skulle få rätt att föreslå ändringar och nya vägar om ett lands budget såg ut att läcka över utgiftsramarna man ställt upp, eller försvårar vägen mot EU:s tillväxt- och jobbmål.

EU-domstolen skulle också enligt ursprungsförslaget ha rollen att döma ut sanktioner.

Med den nya, fortfarande inte helt viktade och måttade lagliga konstruktionen med 17 euro- länder, plus övriga EU-länder som vill ansluta sig, så vet man inte riktigt hur stor plats dessa båda, kommissionen och domstolen, kommer att ta. En laglig utredning ska göras fram tills i mars, då man hoppas ha slut- texten till pakten klar.

Alla EU-länder var på mötet överens om att bidra med mer pengar, eller rättare sagt lånefaciliteter – löften om lån – till Internationella Valutafonden, IMF.

Idén är smått genialisk: Om IMF får mer pengar kan euro- länder vända sig till IMF-skrapan i Washington för att i krisögonblick få hjälp ur kistorna, snarare än att behöva tigga om räddningspaket eller lån ur någon av EU-kriskassorna, som vid varje förfrågan om uttag riskerar att skapa ilska hos medborgarna, och upprepade lagtekniska hinder i olika länder (läs: Tyskland).

EU-länderna ska skjuta till 200 miljarder euro till IMF. Ingen exakt siffra har ännu tagits fram för varje enskilt land.

Parallellt hoppas man att andra länder, som Kina, Brasilien eller Japan, kan tänka sig att skjuta till motsvarande summa – eller löften om lån – till den internationella fonden, som en förebyggande, hjälpande gest gentemot sina handelspartner i Europa.

Den permanenta räddningsfonden European Stability Mechanism (ESM), som skulle ta vid när den tillfälliga räddningsfonden European Financial Stability Facility (EFSF) som Por- tugal och Irland nu får billiga lån ur fasats ut år 2013, ska nu finnas tillgänglig redan nästa år.

Också detta är en oväntat enkel lösning på ett problem som tidigare verkade oöverstigligt: När de båda kassorna löper jämte varandra blir den totala utlåningsbara summan högre, ja nästan dubbelt så stor. Därmed tror man sig sända en signal till finansmarknaderna att de inte ska misstro något euroland eftersom de alla har en rejäl kassako i ryggen som garanterar att de är pålitliga låntagare som borde betala överkomlig ränta.

Det är dessa räddningsmekanismer, EFSF, ESM och IMF:s resurser som på eurospråk kallas för brandväggen – garantin mot att marknaderna så gravt underskattar ett lands trovärdighet att detta inte kan få lån till vettig ränta, och därmed hamnar i ett ekorrhjul där obetalbara lån måste betalas tillbaka med fler obetalbara lån.

Brandväggen ska nu vara tillräckligt tjock och hög för att hålla krisvirus ute, tror EU-le darna.