Efter en maratonsittning blev de nya avtalen för närmare en halv miljon industrianställda klara i går morse. Avtalen löper på 14 månader från den 1 februari nästa år och ger löneökningar på 3 procent från den första dagen. Det ger 730 kronor i månaden för en genomsnittlig metallare på det största avtalsområdet Teknikavtalet.
LO-förbundet Pappers som står utanför Industriavtalet omfattas inte av uppgörelsen.
Arbetsgivarna beskriver det nya avtalet som för högt, ”på bristningsgränsen” enligt Skogsindustrierna. Men det ger arbetsfred och en möjlighet för företagen att planera framåt.
Räknat i årstakt är löneökningarna bara 0,2 procentenheter högre än i det slutbud som facken med en mun dömde ut som alldeles för lågt för knappt två veckor sedan. Men den matematiska övningen vill de inte gå in på nu, utan pekar på att nivåhöjningen på 3 procent är den näst högsta i Industriavtalets historia. Det ger förutsättningar för höjda reallöner, som har varit ett grundkrav. Dessutom har facken fått igenom garanterade löneökningar för alla och höjda lägstalöner.
Det var nu eller aldrig. Industrin har stått utan gällande avtal sedan den 1 december. Enligt Teknikföretagens förhandlingschef Anders Weihe är det första gången sedan början av 1990-talet som det har rått avtalslöst tillstånd.
Förhandlingarna har varit tuffa och motsättningarna har beskrivits som rekordstora. Facken krävde från början lönelyft på 3,7 procent för ett år. Arbetsgivarna avvaktade i det längsta med ett bud om lönerna, till fackens stora irritation.
Den taktiken har lönat sig. Ju längre tiden har gått, desto fler dystra rapporter om läget för den svenska ekonomin och framför allt industrin har lagts på bordet. I förra veckan kom Arbetsförmedlingens tunga jobbprognos, där industrin pekades ut som den stora förloraren på arbetsmarknaden nästa år. I praktiken hade det varit svårt för facken att verkställa konflikthotet i ett läge med sjunkande efterfrågan för industrin.
Nu är den stora frågan i vilken mån industrins avtal kommer att accepteras som norm av övriga LO-förbund, som ligger i vänteläge. Deras avtalsförhandlingar drar i gång först på senvintern och våren nästa år. Signalerna från förbunden om att industrifacken den här gången måste landa avtal som ligger betydligt över den låga nivån i 2010 års avtal har varit tydliga. Tunga kvinnodominerade förbund som Kommunal och Handels kommer också att kräva extra påslag i form av jämställdhetspotter.
LO-styrelsen diskuterade läget i går och meddelade sedan att styrelsen rått de tre industrifacken att skriva på avtalen. Men LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin markerade samtidigt att industrifacken inte ingår i den gemensamma samordningen och att LO-kraven med bland annat jämställdhetspott kvarstår. Där kan den stora striden i avtalsrörelsen komma att stå.
