Bonusbråket i Telia Sonera visar att staten är rejält skadeskjuten som maktfaktor på börsen. Genom sjabbel har regeringen stärkt argumenten för att staten inte bör vara ägare – och slarvat bort tiotals miljarder av skattebetalarnas pengar.
Staten äger 37,3 procent av aktierna i TeliaSonera. En sådan stor post betyder normalt sett full kontroll i ett börsbolag. I alla fall om ägaren heter Wallenbergs Investor eller Handelsbanksfärens Industrivärden. Att styrelsen i något av deras företag skulle lägga fram ett eget förslag som går helt emot storägarens uttalade vilja är helt otänkbart.
Men så är också ägarbråken kring bonusar i Telia Sonera och Nordea en unik ägarrevolution mot staten. Inte ens hård ammunition i form av stora aktieposter räcker för att utöva makt. Inflytandet är i förhållande till ägandets storlek minimalt. Det är dåliga nyheter för skattebetalarna. När privatiseringsgeneralen Mats Odell i början av mandatperioden förklarade enligt vilka principer statens bolag skulle säljas var det bäst betalt som gällde. Och stora aktieposter i börsbolag brukar betalas med en premie utöver börskursen på grund av den makt som följer med.
Men i både Nordea, där finska Sampo med Björn Wahlroos enkelt kunnat sno åt sig huvudägarskapet från staten, och i TeliaSonera, är det uppenbart att staten inte har någon kontroll att tala om. Chansen att få extra betalt för statens aktier är borta. För detta har regeringen sig själv att skylla. I bankerna går det att argumentera för ett bonusstopp eftersom flera av dem finns kvar endast tack vare massiva statliga stödåtgärder och att en del av deras intjäning är en direkt effekt av Riksbankens extremt generösa penningpolitik.
När staten utvidgade denna folkligt uppbackade kritik till att omfatta bonus i alla företag brast det i logiken och därmed i legitimiteten. Att statligt ägande riskerar att användas till röstfiske av klåfingriga politiker är ett av huvudargumenten mot att staten ska vara ägare.
På ett sätt har den borgerliga regeringen därmed stärkt argumenten för privatiseringar. Men kanske inte på det sätt som Mats Odell hoppats.
