NEW YORK I en något för stor kostym och alldeles för stora glasögon smyger han upp bakom skrivbordet på ett sätt som oundvikligen drar liknelser till en uggla. Irving Kahn, som är världens äldsta investmentbankir, bryr sig inte nämnvärt om det. Snarare lägger han fokus på den genuina nyfikenhet som han bär med sig, att diskutera August Strindberg och att vara enormt tillmötesgående.

Fram till för bara något år sedan tog den New York-födde Irving Kahn varje dag bussen de 20 kvarter söderut som skiljde hans hem och kontor åt. En dålig rygg har tvingat honom att slopa de vanorna, men alla de andra håller han plikttroget fast vid. Precis som vanligt har därför Irving Kahn stigit upp klockan 07.00 den här morgonen för att ta sig till sitt kontor – sedan många år tillbaka en bedårande men liten hörnvariant på 22:a våningen på ansedda Madison Avenue. Trots sin extremt höga ålder – Irving Kahn fyller 106 år på måndag – är han på inget sätt en nickedocka i Kahn Brothers, en investmentfirma som förvaltar 700 miljoner dollar.

Vd-posten har tillfallit hans 69-årige son Thomas Graham Kahn men det är den 105-årige fadern som måste ge sitt godkännande vad gäller stora strategiska beslut. Dessutom har Irving Kahn gjort det till vana att granska varje enskild transaktion som firmans yngre förmågor gör och att varje dag ta del av innehållet i minst tre affärstidningar.

– När jag var i er ålder så jobbade jag väldigt hårt. Jag kom in tidigt och stannade länge, säger Irving Kahn med den säreget tystlåtna och fundersamma röst som så tydligt är hans egen. Nu kommer jag in lite senare och går lite tidigare.

Han kan nog tyckas vara värd det, Irving Kahn.

Under sitt arbetsliv har han sett hur finanslivet fajtats mot Den Stora Depressionen, två världskrig och hur en och annan boom växt till sig men sedan fallit platt. Hur ett fåtal bolag på börsen – fokuserade på bank, finans och transport – har växt till tusentals, datorn utvecklats och tagit över en större del av aktiehandeln och ersättningarna skenat enormt.

Vissa saker tycks dock ha stått stilla.

– Jag började på Wall Street 1928 som aktiemäklare men det förvånade mig att det var så mycket spelmarknad över det som det var. Även om du är väldigt smart kan du ändå förlora stora summor pengar på en dag. Det var inte för mig. Jag vill investera klokare än så, säger Irving Kahn och lutar sig framåt för att betona sina ord.

– Wall Street har blivit mycket större sedan dess och mycket mer attraktivt. Men det betyder inte att det är klokare. Snarare handlar det kanske om motsatsen.

Bara ett år efter att Irving Kahn började jobba på Wall Street kom Kraschen med stort K. För hans egen del innebar det att karriären som aktiemäklare var på väg att ta slut. Snart fick Irving Kahn jobb som lärarassistent till Benjamin Graham, snappade upp investeringsguruns idéer och gjorde dem – likt den andra assistenten vid tillfället, Warren Buffett – till sina egna. Budskapet från mentorn var tydligt: Strunta i börsens dagshumör, köp aldrig upptrissade aktier och håll fast vid din investering i minst tre år.

– Det finns alltid köpvärda aktier, det gjorde det även under Den Stora Depressionen. För min del kretsar investeringarna kring tre olika områden. Det är mat, eftersom vi måste äta varje dag. Det är energi, eftersom vi måste ha energi varje dag. Och det är vad jag kallar annat nödvändigt, som fastigheter. Om du är klok nog så är det nästan omöjligt att inte tjäna pengar på de här tre områdena.

Turbulensen på marknaderna just nu är kraftig. Och riskaptiten går på sparlåga i rädsla för en modern variant av Den Stora Depressionen. Enligt världens äldsta investmentbankir bör inte farhågorna avfärdas alldeles för snabbt, även om de nog är lite överdrivna.

– Vi kan vara på väg mot en ny depression eftersom världen är mycket mindre i dag än vad den var 1929. Jag kan plocka upp den här telefonen och ringa Schweiz eller Sverige, eller vilket land som helst för den delen och är det dåliga tongångar där så kommer det på ett eller annat sätt att sprida sig hit.

Irving Kahn tittar sig omkring i kontoret som för att finna en fortsättning på sin utläggning. Framför hans ögon finns en bokhylla där de litterära verken, som spänner från allt mellan snabbkurser i kinesiska till investeringskalendrar, är intryckta i en rejäl oreda. Och på det flera meter långa fönsterbrädet står fotografierna huller om buller om vartannat, många av dem föreställande hans egen familj men också en skylt som förkunnar att ”I may be old – but I still get hot.”

– Det finns vissa likheter med Den stora depressionen och nu. Som att de rika plockar åt sig alla pengar och de fattiga förlorar sina arbeten. Men människor har bättre möjligheter att klara sig jämfört med då. I dag vet många fler vad man ska göra och hur problemen ska tacklas, då fanns inte så många val. Dess- utom – förlorar du ditt jobb i dag så har du ändå fler möjligheter att få in pengar än vad du hade då.

Uttalandena är ett tydligt bevis på att Irving Kahn än i dag inte har släppt sin optimistiska syn på världsekonomin. ”En dålig dag eller månad gör inte så mycket, tiden kommer alltid att spela till din fördel”, resonerar amerikanen där han sitter med händerna lugnt vilande mot skrivbordet. Han anser dessutom att USA kommer att stå stabilt även framöver som en supermakt och säger att ”landet aldrig har kört av vägen” utan att ”man i mitten av någonting oftast bara väljer att se det negativa”.

– Folk kommer inte ihåg det positiva. Man minns bara vad som har hänt och det är att man förlorat mycket pengar under de senaste fyra åren när marknaderna har gått nedåt. Många vågar inte satsa nu eftersom de inte vill förlora igen, men just därför är det bra att köpa nu, säger Irving Kahn.

Samtidigt har spelreglerna på börsen förändrats i grunden under de senaste åren.

Algoritmhandeln har tagit en enorm plats och beräknas nu stå för 75 procent av alla avslut på New York-börsen. Irving Kahn sitter vid en datorskärm som förkunnar aktiekurserna i de bolag som företaget investerar i och ett väldigt dammigt tangentbord som avslöjar att han inte skriver särskilt mycket på det. Han kallar robothandeln för ett dåligt initiativ, men vill dock inte uppehålla sig nämnvärt vid ämnet.

– Marknaden agerar för fort för att man ska kunna programmera en dator att hänga med på exakt rätt sätt, säger han kort.

Intervjun har dragit ut på tiden. Det är dags för lunch. Irving Kahn, som har suttit nästan blickstilla under hela samtalet, greppar de två handtagen som sitter fast på skrivbordet och reser sig sakta upp. Ryggen är som sagt inte vad den har varit och han ber oss varsko hans sjuksköterska om att vi är på väg att lämna kontoret. När hon slutligen kommer in i rummet har Irving Kahn tagit sig ett par steg framåt på egen hand. Ilskan hos assistenten är tydlig.

– Vad gör du? Du vet att du inte ska gå själv! Jösses...

– Jag ville bara säga adjö till de här gentlemännen på ett sätt som man ska göra det, säger Irving Kahn tyst och vänder motvilligt tillbaka till stolen.