Den gången drabbade det ingen fattig kan tyckas. Annat var det med mina bekanta under studietiden i Paris som jobbade extra på en turistfälla i Montparnasse. Där fick serveringspersonalen själva betala om någon av deras gäster smet.
I finanskrisens spår verkar nu springnotorna vara på tapeten igen. Då menar jag inte horder av utförsäkrade sjuklingar som blivit så desperata att de smiter från räkningen på lunchrestaurangen. Nej, jag talar om alla de bildliga springnotor som politiker och intellektuella hävdar att vi skattebetalare har drabbats av. Eller som hotar oss i framtiden. I regeringen verkar termen nästan ha blivit ett modeord. Nyligen sade finansminister Anders Borg i Bryssel att vi inte kan acceptera att bankerna tar ”springnota”. Dagen efter hängde Fredrik Reinfeldt på:
–Vi kan inte skicka springnota till kommande generationer och lova allt till alla, sade statsministern i partiledardebatten.
Även på vänsterkanten är begreppet populärt. Nationalekonomen Stefan de Vylder menar i sin nya bok ”Världens springnota” (Ordfront) att fattiga kvinnor i Ostasien, mexikanska arbetare och svenska bilarbetare alla fått lida när Wall Street-bankirerna smitit efter kalaset.
Visst finns det bra exempel på springnotor under krisen. Som att varje islänning nu lämnas med 125000 kronor i skuld för att bankexperimentet havererade. Men problemet med liknelsen är att den är så abstrakt. Vem är det egentligen som har blåst oss? Ge oss ett par namn så att vi kan ställa dem inför rätta! Såg någon hur gratisätarna såg ut förresten?
Här finns en tung bevisbörda för alla som slänger sig med termen. Eller är det möjligen så att vi alla festade på andras bekostnad under de goda åren?
