Elshad Nassirov, vice chef för det statliga olje- och gasbolaget Socar, lutar sig över en karta med ett förvirrande mönster av röda, gröna och svarta linjer som breder ut sig över kontinenten.

–Här, säger han och pekar på en streckad linje. Här har Europa chansen att bygga en ny försörjningslinje.

Nabucco står det ovanför linjen som sträcker sig från Turkiets östgräns och passerar Bulgarien, Rumänien och Ungern för att sluta i Österrike. Det är en gasledning som med 3 300 kilometer blir världens näst längsta efter den ryska Druzhba som över 4 000 kilometer lång pumpar olja från sydöstra Ryssland till Tyskland.

Än så länge finns projektet bara på papperet, trots ett kooperationsavtal från 2002 och ett joint venture 2005 mellan de inblandade energibolagen – österrikiska OMV, ungerska MOL, rumänska Transgaz, bulgariska Bulgargaz och turkiska Botas. Sedan dess har även tyska RWE anslutit sig till konsortiet.

För EU som importerar nästan 60 procent av sitt gasbehov handlar det om skapa alternativ till Ryssland genom att koppla Europa till några av världens största gasreserver som finns i Azerbajdzjan och Turkmenistan, på sikt kanske också till Iran.

Nabucco ska till att börja med leverera gas från Azerbajdzjans väldiga gasfält Shah Deniz som drivs av BP med en andel på 25,5 procent, Statoil med 25,5 procent samt bland annat Socar och Lukoil.

–Det är upp till Europa att bestämma sig, säger Elshad Nasirov från statliga Socar.

–Vi kan i alla fall lova en sak: energi som varken är rysk, arabisk eller Opec.

Nasirov residerar i ett ståtligt jugendstilpalats som andas oljebaronernas rikedom. Det var här i Baku som oljerevolutionen startade i mitten på 1800-talet, tio år före den amerikanska oljeruschen. Alfred och Ludvig Nobels oljebolag Branobel var marknadens största spelare.

Oljan som på den tiden praktiskt taget sprutade upp ur marken ledde till sagolika förmögenheter och en sjudande ekonomisk tillväxt. Men också till en miljöförstörelse som förstärktes dramatiskt under Sovjettiden.

På väg till den väldiga olje- och gasterminalen Sangachal passerar vi rostiga oljeplattformar ute i havet, bara några hundra meter från kusten. På land uråldriga pumpar och oljeledningar i ett bisarrt landskap som vittnar om decennier av rovdrift.

–Det är en ekologisk katastrof, medger miljöminister Huseyn Bagirov, en ung och dynamisk politiker som liksom många av Azerbajdzjans nya ledare är utbildad i USA och inte i Moskva som den gamla tidens nomenklatura.

I slutet av 1800-talet svarade Azerbajdzjan för 90 procent av världens oljeproduktion. Arvet från den tiden är drygt 30 000 hektar kontaminerad mark alldeles i utkanten av Baku.

–Men i dag har vi troligen världens tuffaste miljölagar som gäller för alla investeringar i olje- och gasindustrin, försäkrar miljöministern.

Med 500 kvadratkilometer är Sangachal, drygt fem mil söder om huvudstaden, en av världens största olje- och gasterminaler. Här påminner inget om de rostiga stålskeletten ute i havet. Här är det energibjässen BP som härskar – med ledningen inkvarterad i Villa Petroleum i Baku.

Från Sangachal pumpas olja från kaspiska havet via Tbilisi i Georgien till Ceyhan i Turkiet genom den 1 768 kilometer långa oljeledningen BTC och därifrån via tankfartyg till Europa. Gas levereras genom den 691 kilometer långa SPC, South Caucasus Pipeline, som följer oljeledningen till den turkiska gränsen – just där som Nabucco enligt planerna ska starta.

Varför då inte dra igång projektet? Europas beroende av gasimport väntas öka från närmare 60 procent i dag till 80 procent fram till 2030. Ferran Tarradella, talesman för EU:s energikommissionär Andris Piebalgs, säger att det är svårt att få alla 27 medlemsländer att enas. Inte alla är lika känsliga för ett växande beroende av Ryssland.

Några ifrågasätter också att det kommer att finnas tillräckligt med gas för att utnyttja Nabuccos kapacitet på årligen 31 miljarder kubikmeter. Enbart Azerbajdzjans reserver kommer knappast att fylla gasledningen. Regeringen i Baku har visserligen reviderat upp sina prognoser för den totala gasproduktionen år 2012 med 42 procent till 39 miljarder kubikmeter. Men inte allt kommer att kunna exporteras.

Iran som har världens näst största gasreserver är inte aktuellt så länge Teheran fortsätter sin omstridda atomstrategi. Däremot ser tvistigheter mellan Azerbajdzjan och Turkmenistan om ännu inte exploaterade gasfält ut att kunna lösas. I sådana fall skulle en gasledning på havsbotten koppla de gigantiska reserverna till Nabucco – och därmed till Europa.

För Turkmenistan skulle det vara ett sätt att minska beroendet av Ryssland och transporten genom ryska pipelines.

–Alla här i regionen är ute efter en sak: diversifiering. Ingen vill lägga alla ägg i en korg, säger Azerbajdzjans vice utrikesminister Araz Azimov.

Ryssland, eller rättare sagt Gazprom, har nu reagerat med ett eget konkurrerande projekt. Den så kallade South Stream är en planerad gasledning som går från ryska olje- och gasterminalen Beregovaya under Svarta havet till bulgariska Varna och därifrån till Italien respektive Österrike.

Förverkligas South Stream som stöds av Italiens Silvio Berlusconi och regeringarna i Ungern, Rumänien och Bulgarien är det troligen dödsstöten för Nabucco. För två projekt av den storleksordningen finns det inte plats, hävdar Zeyno Baran, energiexpert och chef för Center for Eurasian Policy vid tankesmedjan Hudson Institute.

–Putin har lanserat South Stream bara för att förhindra att Nabucco byggs. Avsikten är att ha ett ryskt monopol på gasleveranser från Kaspiska havet till Europa, tror hon.

EU:s Ferran Tarradella försäkrar däremot att EU inte låter sig påverkas: "I värsta fall har vi två ledningar som kompletterar varandra". Frågan är bara om företagen som ska pumpa in uppskattningsvis 80 miljarder kronor i Nabucco är lika sorglösa.