Det började för några år sedan. Undan för undan har strömmen av förhoppningsfulla EU-medborgare från södra Europa växt.

– Det senaste halvåret har allt fler ringt, mejlat och hört sig för om möjligheterna att komma hit. Det handlar om en ökning på kanske uppåt 50 procent, säger Guido Zeccola på Italienska riksförbundet.

Från mitten av 1990-talet har en ström av högutbildade italienare kommit till Sverige. Nu handlar det om en mer blandad skara. Många kommer på vinst och förlust. Guido Zeccola tror att minnet av arbetskraftsinvandringens 1960-tal, då de som kom fick anställning direkt, spelar många ett spratt.

– Det finns en bild av Sverige som ett eldorado, där är enkelt att få jobb. Men så är det ju inte idag, det vet vi ju.

På Spanska riksförbundet säger Fransisco Rodrıguez Vita att han är överöst av samtal från förhoppningsfulla landsmän.

– Jag avråder alla: kom inte till Sverige om ni inte har något jobb. Men de är desperata och kommer ändå. Det är väldigt, väldigt många. Vissa har satt hela familjen i bilen och bara kört iväg. De flesta pratar dålig engelska, de kan bara spanska. Det är en katastrof.

Han uppskattar att det handlar om uppåt 600 personer varje månad som nu anländer från Spanien. De möts av en hård verklighet, även i Sverige är arbetslösheten förhållandevis hög. Ribban för att få jobb ligger ofta högt. Att hitta någonstans att bo är ännu svårare.

– Det är det absolut största problemet. Kommer man utifrån så är det nästan omöjligt idag. De får bo i tredje, fjärde hand. Jag vet familjer som har hållit på i över ett år och flyttat mellan olika tillfälliga adresser, säger Fransisco Rodrıguez Vita.

En stor ström kommer från krisens Grekland.

– Vi gör vad vi kan för att hjälpa folk. Men det är alldeles för många som kommer, säger Agapi Karitidu, som är ordförande för den svensk-grekiska föreningen i norra Stockholm.

Det finns en bild av Sverige som ett eldorado, där är enkelt att få jobb. Men så är det ju inte idag, det vet vi ju.

Guido Zeccola på Italienska riksförbundet.

Vi sitter i föreningens lokal i Rinkeby, dit nyanlända kommer så gott som dagligen. Runt borden med grådaskiga perstorpsplattor sitter grupper av män, en del med en kopp kaffe framför sig. Stämningen är dämpad.

– Vi har sagt åt personalen som jobbar här att om det kommer någon som inte kan betala, så ska de ge dem mat ändå. Men de flesta har ändå lite pengar. Och det kan gå att få jobb. Många greker i Sverige har städfirmor eller restauranger och försöker hjälpa till. Men det är mycket svårare att få någonstans att bo. Att det är så svårt blir en chock för många säger Agapi Karitidu.

Själv har hon ställt upp med tillfälligt husrum åt många landsmän.

– Det är inte bara jag, många greker gör så. Men det är svårt. Jag vet att många har fått lov att åka tillbaka till Grekland, eftersom de inte klarat att hitta en bostad.

Thassos, som inte vill säga sitt efternamn, sitter bredvid oss. Han har taxiuniform och pratar knackig svenska.

– I Grekland finns det hundratals annonser i tidningarna om bostäder att hyra. Många tror att det ska vara lika lätt här. De känner inte till hur det fungerar i Sverige, säger han.

Det är också långtifrån alla som lyckas få ett arbete, säger Komninos Chaideftos. Han är ordförande för Grekiska riksförbundet, som håller på att bilda en särskild grupp för att jobba med frågor som rör de nyanlända.

– Det var lättare med jobb för några år sedan. De flesta som kommer nu är vanliga arbetare och greker som har städfirmor och andra företag är redan nedringda. Vi gör vad vi kan för att hjälpa till den första tiden, men det är så många som kommer. Vi vet att en del är bostadslösa och blir utnyttjade på arbetsmarknaden. De får jobba svart till låga löner, säger han.

Det finns ingen heltäckande statistik över invandringen från andra EU-länder. EU-medborgare har rätt att fritt vistas i Sverige, men den som vill stanna efter tre månader ska registrera sig hos Migrationsverket och få så kallad uppehållsrätt. För det krävs det exempelvis att man har ett arbete, med anställningsbevis, eller studerar.

De senaste åren har antalet EU-medborgare från södra Europa som har sökt uppehållsrätt i Sverige ökat kraftigt. Men siffrorna visar förmodligen bara en rännil av flyttströmmen.

– Det finns med all säkerhet ett stort mörkertal när det gäller EU-medborgare som har varit här längre än tre månader utan att registrera sin uppehållsrätt, säger Migrationsverkets presschef Fredrik Bengtsson.

NYANLÄNDA I SVERIGE OCH NORGE

Panos Jagalos, 30 år, singel.

Studentrummet är litet, men välstädat. Högst upp i bokhyllan står Jeppe Wikströms praktverk "Stockholm". Panos Jagalos är civilingenjör inom energiteknik. För en månad sedan han blev klar med sin masterexamen på KTH. Han valde att göra färdigt utbildningen i Sverige, eftersom han hoppas få jobb och stanna för gott.

– Jag vill leva ett lugnt liv och bilda familj här, arbeta och veta att jag har en inkomst. Sverige är ett bra land. Jag gillar det svenska systemet, allt är så välorganiserat. Och det finns ett grundläggande förtroende i samhället. Det gör det inte i Grekland. Där har det växt fram en klyfta mellan folket och politikerna.

Panos Jagalos beskriver det grekiska politiska systemet som "indirekt korrupt", präglat av röstköp och jakt på förmåner för egen del. Det har bäddat för den ekonomiska krisen, som nu gör det dagliga livet allt svårare för grekerna.

– Det är oerhört stressande. Ingenting är säkert. Alla väntar bara på nästa plötsliga försämring. Många av mina vänner har lämnat Grekland och finns nu i Europa och USA. Hela min familj bor utomlands, det är bara farmor som är kvar i Grekland.

Trots ingenjörsbristen räknar Panos Jagalos med att han måste kunna tala flytande svenska för att få jobb, så nu intensivläser han svenska vid sidan att jobbsökandet. Men det svåraste blir bostaden. Fram till september får han bo kvar i studentrummet, men därefter är läget ovisst.

– Jag är ärligt talat ganska rädd för hur det ska gå. Att köpa en bostad är oerhört dyrt. Hittills har jag haft tur och inte varit hemlös en dag. Men jag känner två grekiska flickor som blev tvungna att resa tillbaka till Grekland. De fick flytta runt hela tiden och kunde inte koncentrera sig på studierna.

Chrysantos Skoulos, 52 år. Gift, en son, 6 år

Det blev gradvis allt svårare att försörja sig som taxichaufför i Thessaloniki, berättar Chrysantos Skoulos. I februari förra året beslutade han sig för att det inte gick längre, packade väskan och åkte till Sverige. De första åtta månaderna bodde han ensam här, nu har familjen kommit efter

– Grekland är mitt hemland. Det är klart att det var mycket svårt att åka. Jag gav mig iväg framför allt för min sons skull.

Han ser trött och orolig ut, men är fast besluten att försöka skapa sig och familjen en framtid i Sverige. Blicken mjuknar när han tittar på den sexårige sonen som leker en bit bort. Sverige är tryggt, ett bra land att växa upp i, förklarar Chrysantos Skoulos.

Han jobbar deltid som diskare, jobbet fick han genom en landsman i Sverige. Arbetet innebär att han tillfälligt fått avbryta studierna i svenska, först måste familjen komma på fötter. Men han är fast besluten att återuppta studierna så fort det är möjligt.

– Om jag lär mig svenska bra, så kanske jag kan få jobb som taxichaufför. Det är vad jag hoppas på så småningom.

Men arbetet är inte det svåraste, det är bostadsfrågan. Nu bor familjen inneboende hos en bekant. Det håller inte i längden, men någon annan lösning finns inte i sikte nu.

Maria Dolores Sines Peiró, 43. Gift, två barn.

Maria Dolores Sines Peiro

De två sönerna, 2 och 11 år, är kvar hos mormor hemma i Spanien. Maria Dolores Sines Peiró pratar med dem genom videosamtal på Skype så ofta hon kan.

– När jag får jobb ska barnen komma efter. Jag vill att de ska få en ordentlig utbildning. Det var för deras skull vi åkte hit. Hemma har de ingen framtid, säger hon till Aftenposten.

Maria Dolores Sines Peiro och hennes man fattade beslutet om att försöka bygga ett nytt liv i Norge sedan maken, som är tunnelbaneförare, varit arbetslös i två år. I Spanien har många skolor inte längre råd med uppvärmning om vintern, berättar hon.

– Mina söner kan inte växa upp där. Systemet är korrupt.

Men att få arbete har visat sig vara svårt. En veckas jobb som skyltbärare på Karl Johan i Oslo är enda nappet efter månader av jobbsökande. I Spanien hade Maria Dolores Sines Peiro arbete på en skönhetssalong, men heltiden reducerades till några timmar i veckan.

– Vi sålde båda bilarna för att få råd att resa hit, men hittills har vi inte lyckats få något jobb. Jag är beredd att ta allt slags arbete och det är min man också. Bara någon vill ge oss chansen ska vi visa vad vi går för.

Hoppet om en framtid i Norge lever fortfarande, men det blir allt mindre. Om två månader tar sparpengarna slut.

– Vi kanske kom hit för sent. Det är för många sydeuropéer som letar efter arbete här nu, säger Maria Dolores Sines Peiró.

Artur Duarte, 35 år, förlovad.

Artur Duart

I januari landade Artur Duarte på Gardemoens flygplats utanför Oslo. I handen bar han en väska, med några få utvalda ägodelar.

– Jag hade nått en gräns där jag var trött på allt i Portugal. Politikerna har ingen ordning på ekonomin och det finns inga jobb. Situationen har varit svår i många år. Sedan blev det ännu värre, säger han till Aftenposten.

Beslutet att flytta till Norge växte fram efter tips från en bekant, som bott där i ett år. Artur Duarte och hans fästmö Carla läste på om ekonomi och arbetsmarknad, språk och kultur.

Artur Duarte är utbildad tv-producent med många års erfarenhet i branschen. Gradvis blev uppdragen allt färre och allt sämre betalda.

– Folk är desperata, de gör nästan vad som helst för att få ett jobb. Till slut kände jag att det var få personer jag kunde lita på. Jag var stressad och less. Vem vill leva på det viset?

I början sov Artur Duarte på soffan hos en bekant, nu har han lyckats få en egen bostad. I juli ska hans fästmö komma efter. Han har lyckats få olika tillfälliga jobb i restaurangbranschen och siktar på att få heltidsarbete. På sikt hoppas han kunna arbeta som tv-producent. Han och Carla tänker lära sig norska och planerar att bilda familj.

– Det finns ingen väg tillbaka. Nu satsar vi allt på att skapa oss en ny tillvaro i Norge. Jag har ingenting att resa tillbaka till.