Det är inte vilka ekonomer som helst som är samlade och som hela tiden avbryter och faller i talet på varandra. De tre amerikanska professorerna Paul Krugman, Myron Scholes och Robert Merton har alla fått Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne – i dagligt tal ofta kallat Nobel­priset i ekonomi – och åtminstone Krugman, som även skriver krönikor i New York Times, har blivit något av en världskändis under de senaste årens kris.

Utanför konferensrummet där vi ses pågår en av de värsta börsslakterna på många år, och trots den uppsluppna stämningen, så är alla tre svarta i sin syn på det som sker just nu.

Paul Krugman drar en lång drapa om att USA har ett dysfunktionellt politiskt system, och att tea-party rörelsen gjort det helt omöjligt att hitta en politisk lösning ut ur krisen.

– Obama skulle kunna föreslå en lag som går ut på att hedra moderskapet, och kongressen hade fortfarande röstat ner den. Republikanerna är emot allt utom skattelättnader för höginkomsttagare, säger Krugman och får följdfrågan vad politikerna då borde göra?

Myron Scholes avbryter med ett snabbt ”menar du i verkligheten eller i teorin” och framkallar ett unisont gapskratt.

– Läget är helt låst i Washington, det kommer inte hända något förrän efter valet, säger Krugman och förklarar att allt ansvar därför hamnar på centralbanken Federal Reserve som borde fortsätta pumpa pengar i systemet med ett nytt stimulanspaket och garantera att räntan hålls nära noll även efter 2013 som man tidigare sagt.

Myron Scholes vill i stället diskutera om inte Fed borde ha en negativ ränta och säger att om man verkligen vill få ut pengar i systemet så borde centralbanken ta betalt av de som vill köpa amerikanska statspapper.

– Minus en procent, fem, tio? Det måste finnas någon nivå där vi får tag på investerarnas pengar, säger Scholes och får medhåll av Robert Merton som han fick nobelpriset ihop med 1997.

– Bank of New York lät sina stora investerare betala 13 punkter, så låt Fed testa med – 0,13 procent, säger Merton. Han kastar ut en fråga om det är någon som vet om det finns några lagliga begränsningar på vad centralbanken får köpa, och om Fed i så fall inte borde börja köpa folks hus i stor skala – gärna med swimmingpool. Vilket ju också skulle vara ett sätt att få ut pengar.

Det där sista får vi nog se som retorik, och byter fokus till Europa.

PK: – Ni i Sverige ska vara glada som sa nej till euron.

MS: – Ja, de hade en plan A som inte fungerade, problemet är att alla väntar på plan B, men det finns det ingen. Fram tills politikerna kommit på vad de ska göra så är ECB enda aktören.

Och de vill inte vara med och spela.

MS: – Problemet är att Tyskland är emot allt. Emot att trycka mer pengar, emot en transferunion. Tyskland måste förstå att de kommer få betala på ett sätt eller annat i vilket fall. Nu kräver de att periferin ska skära ner allt, de länderna kanske i stället skulle kräva att Tyskland börjar spendera.

PK: – EU:s länder är inte tillräckligt integrerade finanspolitiskt och det gör att Europa behöver högre inflation. Det skulle hjälpa i den här situationen.

Just höjda inflationsmål verkar vara Paul Krugmans käpphäst just nu. Han har tidigare skrivit krönikor om att USA behöver få upp inflationen rejält. Tanken är att det minskar värdet på den amerikanska statsskulden som uppgår till 100 procent av BNP, och att man på så sätt flyttar över smällen till långivarna. Det finns framförallt en nation som skulle förlora på det – Kina, som sitter på stora mängder amerikanska statspapper.

Hur tror du Kina skulle reagera på en sådan medveten strategi?

PK: – Ärligt talat förstår jag inte varför vi skulle bry oss om det. Vi har hur mycket sparpengar som helst i USA, vi behöver inte Kina. Ska jag vara ärlig så tycker jag att det vore bra om de slutade köpa våra obligationer. En kollega till mig brukar säga att Kina håller en tom vatten­pistol mot våra huvuden.

MS: – Låt Fed börja trycka pengar

Ni låter så negativa!

RM: – Nej, men ta veckans möte mellan Merkel och Sarkozy. De har ett historiskt tillfälle, och vad händer. På framsidan av Financial Times kan man läsa att de diskuterat en Tobinskatt. Det är inte mycket till ledarskap, säger Robert Merton och avslutar samtalet med att säga att de inte alls är negativa utan bara försöker utforska möjligheterna under de politiska begränsningar som finns.

– Vad ska vi göra? Jag tror inte heller att det kommer några stora förändringar förrän efter presidentvalet i USA nästa höst.