För några veckor sedan kom beskedet. 450 experter hade enats i Köpenhamn om nya globala riktlinjer för Corporate Social Responsibility (CSR), eller företagens ansvarstagande i samhället. Det nya ska sammanfattas i en standard, ISO 26000. Syftet är att öka fokus på företagens samhällsansvar. Skälet är att politiken blir allt svagare i en internationell värld och att de multinationella företagen måste ta mer ansvar.
Förutom demokratiproblemet – som är uppenbart – finns ett annat problem med detta. Storföretagen har redan en alltför splittrad självbild. En utflykt till ett stort svenskt företag en morgon skulle visa på följande: Människor anländer till jobbet. De cyklar, de använder hjälm och i ryggsäcken har de träningskläder som ska användas under ett träningspass som subventioneras av företaget. Väl på sitt kontor sticker de fötterna i ett par Birkenstocktofflor som de kommer att hasa runt i under dagen – i väntan på att ergonomen kommer och kontrollerar sittställningen. Förmiddagen avslutas i företagets lunchmatsal där en dietist från företagshälso- vården har komponerat åtminstone ett light-mål.
Under tiden är företagets vd och toppsäljare ute i världen. De säljer. Jag har visserligen aldrig varit med när Ericssons toppgarnityr slutförhandlar om jättekontrakt i Indien eller Afrika. Jag var heller inte med i rummet då Telia Sonera förhandlade med ryska oligarker om makten i Megafon och Turkcell. Men jag är övertygad om att det inte är några ergonomer med på dessa möten. Inga dietister heller.
När företag låtsas vara goda är det lika mycket hyckleri som att låtsas att wrestling är en sport utan koreografi. På samma sätt blir strävan efter det snälla företaget löjeväckande. För det som lyfts fram när socialt ansvar, diskriminering och jämställdhet ska mätas är olika nyckeltal och antalet styrelseplatser. Frågan är om det är relevanta mätetal i en juridisk konstruktion som ett företag där syftet är ett enda – att tjäna pengar. Den verkliga makten kommer alltid att finnas hos de som drar in pengarna. Hos de som får igenom kontrakt undertecknade på hotellrum i Kirgizistan. Och därför är frågan om socialt ansvar ska skjutas över på företag tveksam. För i grunden fungerar de som vilket landslag som helst. Alla älskar en målskytt. Även om den spelar fult.
Olle Nygårds är reporter på SvD Näringsliv. olle.nygårds@svd.se
