Yusuf Swendi är nervös. Det är hans första dag på jobbet och han ska resa ut till rörläggningsfartyget Castoro Sei i Östersjön. Han kommer från Bandung i Indonesien och har fått jobbet som städare genom en vän som redan arbetar på fartyget.

I det stora energiprojektet Nord Stream, den 1 200 kilometer långa rörledningen som ska transportera naturgas på havsbottnen i Östersjön, är han en mycket liten bricka.

Men någon har betalat hans flygbiljett från andra sidan av världen till Åbo. Han har övernattat på ett hotell och fått uppleva en mild sommarkväll med en himmel i sprakande rosa och upprymda stadsbor som samlats på uteserveringarna på Västra Strandgatan, som går längs floden som delar staden.

– Ni har så konstiga nätter. Det blir inte mörkt, säger han.

Vi sitter på helikopterflygplatsen och vi har fått kontakt efter att jag briljerat med mina kunskaper i indonesiska.

– Senang bertemu dengang anda, sa jag.

Ett mycket formellt sätt att hälsa: Det är en ära att bli bekant med Er, om jag minns rätt från fickparlören vi hade med oss till Bali.

Yusuf kan nästan inte tro sina öron.

Att någon tilltalar honom på hans eget språk gör att han ivrigt börjar fråga ut mig om förhållandena på hans nya arbetsplats.

– Fungerar den här där? frågar han och visar fram en smartphone som han suttit och hållit ett fast grepp om under hela säkerhetsvideon inför helikopterturen.

Jag låter frågan gå vidare till Dylan Shaw istället, som jag också hunnit växlat några ord med. Han är från Skottland och har arbetat på Castoro Sei som svetskontrollör i två år. Han gläder sig inte åt att resa ut igen.

– Jag ska offra sex veckor av mitt liv på det där fartyget igen.

Han har tatueringar, ett tjockt silverarmband och en bred silverring. Han liknar mer på en rockmusiker än en offshorearbetare. Och visst, hans fars favoritartist är Bob Dylan.

– Han hade bestämt sig för vad jag skulle heta innan jag ens hade fötts, berättade han.

– Det finns radiotelefon ombord, men om mobilen fungerar eller inte beror på hur nära kusten vi är, säger han nu, vänd till Yusuf.

– Det är ett bra fartyg. Dom som jobbar där är trevliga, lägger han till, lite beskyddande.

Vi får på oss överlevnadsdräkterna och sätter oss i helikoptern, där bullret är så högt att det omöjliggör alla samtal. Vi flyger 45 minuter, först över den finska skärgården, där de minsta skären är täckta av fågelskit och de lite större har ett sommarhus med flaggstång, brygga och segelbåt. Så är vi över öppet hav.

Yusuf och Dylan är bara två av de 342 personerna som arbeta på Castoro Sei. Fartyget ägs av Saipem, ett dotterbolag till det italienska oljebolaget Eni. Saipem vann konkurrensen om att få lägga de två gasrören som ska förse 26 miljoner hushåll i Europa med energi.

När vi landar på fartyget med en liten duns känner sig nog Yusuf mer hemma än vad jag gör. De flesta ansikten vi möter är från Sydostasien: filippinare, thailändare och indoneser. Men det finns också italienare, indier, bulgarer och många andra som vi inte ens kan gissa oss till nationaliteten, eftersom de har ansiktsskydd i flera lager, mörka skyddsglasögon och hjälmar på sig.

Det är bara män som arbetar på Castoro Sei.

– Arbetet som utförs på fartyget är kort berättat att 22 ton tunga rör lyfts upp från transportfartygen som ligger på endera sidan av däcket. Så svetsas de ihop, först två och två och sedan med det rör som ligger som ett långt, lutande S ända ned till havsbottnen, berättar Daniel Huzum, skyddsombud på fartyget, som följer oss runt. Han är ursprungligen från Rumänien men talar italienska och engelska flytande.

Det tar ungefär en timme från att ett rör har lyfts ombord, tills det har rengjorts invändigt och svetsats fast på rörledningen. Tempot är högt och det är en ständig jakt på sekunder för att allt ska bli så effektivt som möjligt. Kan ett arbetsmoment förkortas får det stora konsekvenser eftersom det är 200 000 rör som ska svetsas ihop i de två parallella rörledningarna.

Castoro Sei är en gammal arbetshäst. Den byggdes 1978 för att lägga Transmed, den allra första gasrörledningen som lades över Medelhavet. Den gick från Algeriet, via Tunisien över till Sicilien och sedan vidare till det italienska fastlandet. Fram tills dess hade inga rörledningar lagts på större djup än 150 meter. Siciliensundet är 550 meter djupt som mest och krävde att mycket ny teknik utvecklades.

Transmed gjorde att italienarna blev världens rörläggare till havs. Saipem har varit med på de flesta stora projekt sedan dess, och har idag 30 000 anställda. Som med de flesta stora gasrörledningsprojekt blev Transmed snabbt storpolitik. Tunisien ligger bara femton mil från Sicilien och utnyttjade sitt gynnsamma läge genom att kräva en transitavgift på tolv procent av alla inkomster Algeriet fick på gasexporten genom rörledningen.

Först när Italien hotat med att avblåsa hela projektet och förhandlat fram ett avtal med Algeriet om att importera naturgasen i nedkyld form på fartyg istället, gav Tunisien med sig och sänkte avgiften till 5,625 procent.

Nord Stream har också varit storpolitik, där målet för Ryssland och dess mäktiga gasbolag Gazprom har varit att få en transportväg för naturgasen som inte går igenom tidigare Sovjetrepubliker eller östeuropeiska länder. Kritikerna av projektet varnar för att Europa blir för beroende av rysk gas och är rädda för det inflytande som det ger Ryssland.

Men det handlar också om kommersiella intressen och bluffpoker på hög nivå. Det företag som bygger en naturgasledning först kan hålla konkurrenterna borta eftersom marknaden blir mättad. Det finns många rörledningsprojekt till Europa just nu, men det är inte säkert att alla kommer att genomföras. I takt med att tekniken utvecklas kan rörledningar dras där det inte tidigare var möjligt.

Castoro Sei klarade av att lägga rörledningen över Siciliensundet. Sedan dess har Saipem utvecklat modernare fartyg och kan nu lägga rör på 2 150 meters djup, som rörledningen Blue Stream som går mellan Ryssland och Turkiet.

På Nord Stream är det varken djupet (210 meter som mest) eller vädret som är den största utmaningen, utan att rören är så stora. Castoro Sei byggdes för att lägga rörledningar som var 20 tum i diameter (50,8 cm). Nord Stream-rörledningen består av rör som är 48 tum (121,9 cm) och som dessutom har ett nästan fyra centimeter tjockt betonglager på utsidan.

– Det gör att rören blir ännu tyngre. Fartyget har byggts om för att klara det, men det är en stor påfrestning, berättade Dylan Shaw.

– För mig som svetskontrollör innebär det att jag måste krypa under röret varje gång till andra sidan. När rören var 20 tum kunde jag bara luta mig över dem för att se hela svetsskarven.

Det som förvånar oss mest när vi går runt på rörläggningsfartyget är hur mycket av arbetet som fortfarande görs för hand. Redan när röret lyfts upp på däck skyndar två män fram med rep som fästs i vardera ändan av röret. Med muskelkraft styrs rörets i luften så att det hamnar rätt.

Efter att insidan röret blåsts rent förs det in under däck där svetsarna står i olika lag på skyttelinjen, som den kallas. När två rör lagts efter varandra sätter de på en skena som går runt skarven. En svetsrobot kopplas på som sedan snurrar runt, medan svetslopporna flyger åt alla håll.

Det är tunga lyft, alla måste ha hörselskydd, det är dammigt och en metallisk lukt av legeringar som glöder. Det är lite som en tågstation på natten, med stora objekt som rullar fram och tillbaka, men där tågvagnen till sist försvinner ned i havsdjupet.

De flesta svetsarna är från Filippinerna. De som vi lyckas växla några ord med visar tummen upp och tycker att de har ett bra jobb. När vi frågar hur länge de arbetat på fartyget blir svaret 17, 20, ja till och med 34 år.

Det är Dylans kollega Ryan Weaver som är svetskontrollör idag, en stor man som förvånansvärt snabbt kränger sig under röret och över på den andra sidan. Han har en ficklampa och studerar noggrant svetsskarven. Det ska gå fort, men ännu viktigare är det att det inte är något fel. Kostnaden för att reparera en rörledning efteråt är enorm. Skarven undersöks därför också med ultraljud.

– Idag har det inte varit några fel, men för två dagar sedan så hackade svetsroboten. Då var vi tvungna att bryta loss röret och göra om jobbet, säger han.

När svetsfogen är godkänd läggs ett lager med polyuretan ovanpå, för att skydda den. Det tutar till och de sammanfogade rören rullar vidare för att fästas på rörledningen som går ned i havet.

När vi kommer ut i ljuset igen är det som att ha varit i en annan värld. Vi märker hur varmt och fuktigt det har varit och går till en lokal där arbetarna kan få en liten kopp krutstark espresso och bära med sig en flaska iskallt vatten. Det är 2,5 litersflaskor som gäller.

Det finns en biosalong där det visas filmer men de flesta är så trötta efter ett skift att de samlas en stund i olika grupper beroende vilken nationalitet de är för att prata och går sedan till kojs. I de långa korridorerna med hytter står det överallt uppmaningar om att inte tala för högt: Det är alltid någon som sover.

Än så länge har vi bara sett några få italienare. Men på bryggan är det fullt av dem. Minst ett dussin som trängs på ett litet utrymme med många skärmar och instrument med 70-talsprägel.

Castoro Sei betyder egentligen Bäver 6, men det måste vara för att gnagaren inte finns i Italien som Saipem har döpt den till det. Ragno Sei, hade passat bättre, eftersom det sätt fartyget rör sig på mer liknar en spindel.

Tolv ankare som vardera väger 26 ton sträcker sig ut från fartyget, som egentligen är en förlängd, halvt nedsänkbar plattform. Pontonerna under vattnet kombinerat med ankarna håller Castoro Sei på plats och gör att man inte märker av vågorna alls.

Varje gång rörledningen förlängs dras fartyget 24 meter framåt. Fartyget har ingen egen propeller. Det dras framåt av bogserfartygen. När det kommer för nära ett ankare lyfts det flyttas det upp och flyttas fram. Det sker så att det bara är ett ben som lyfts åt gången. En normal dag så hinner fartyget lägga 2,5 kilometer rörledning.

– Det viktigaste är att se till att spänningen på rörledningen hela tiden är lika stor som spänningen på ankarna, säger kaptenen Angelo Sabatini .

Det är mycket att hålla ögon på och väderleksrapporten för de kommande sex timmarna avgör om arbetet måste avbrytas.

– Om det blir riktigt dåligt väder pluggar vi igen röret och sänker ned det på större djup. En boj markerar var det ligger så vi kan komma tillbaka och lyfta upp det igen.

När vi lyfter från fartyget med helikoptern igen sänder jag en tanke till Yusuf Swendi som ska vara där i sex månader innan han får ledigt nästa gång. Castoro Sei dras 24 meter längre norrut. Normand Flipper från Skudeneshavn lägger till med 80 nya rör. Så flyger vi in över den finska skärgården igen. Det känns som om vi varit borta mycket längre än de fyra timmarna vi var ombord.