Det bevingade ”greed is good” dammas av igen, som förklaring till finanskrisen. Folk utanför Wall Street skyller på överbetalda hajar som inte visste vad de gjorde. Men krisen kan medföra att de här Gordon Gekko-­typerna begravs för alltid och ersätts av försiktigare banktjänstemän.

De har kallats ”universums härskare” och ”superanalytiker” och de har skildrats i både romanform (Tom Wolfe) och i halvdokumentär form (Michael Lewis) och i självbiografier (Mike Bloomberg, nu New Yorks borgmästare, men grundare till finans­informationsföretaget med samma namn).

De bollade med miljarder och bråkdelar av procentenheter parallellt. Säkra ingredienser var adrenalinruset vid särdeles djärva risk­taganden och skadeglad tillfredsställelse, när någon annan snuvades i ett oväntat grymt drag – som kan ha ­inbegripit giftpiller eller tömning av tillgångar.

– Vi kunde sälja vad som helst till vem som helst, beskriver Mike Bloomberg sina första dagar på Salomon Brothers i sina memoarer Bloomberg on Bloomberg med fortsättningen att det helst skulle handla om ”stora, avgörande, riskfyllda” affä­rer.

Gick det bra blev det präktig belöning. Gick det illa var det oturligt men förlusterna kunde sväljas. Men det gemensamma, i både dikten och i verkligheten, har sedan varit att

spelet fått ett abrupt slut när de här jonglörerna gått för långt. Följden blev förluster och avskedanden – och hårdare reglering.

I finanskvarteren på Manhattan ­råder lite av eftertankens kranka blekhet just nu.

– Kusligt, sammanfattar Perry Davé, enhetschef på en av de inter­nationella bankerna, med fortsättning­en att fler kan dras med i fallet och att staten nödvändigtvis måste träda till.

– De försökte tjäna ihop en för­mögenhet och tog för stora risker. Nu får de lida för det, fortsätter Perry Davé som i likhet med många bedömer, både på och utanför Wall Street, tror att det som har skett kommer att medföra nya rutiner och krav för både företagsledningar och personal.

Den mest tydliga signalen om en grundläggande förändring var beskedet att Bank of America köper Merrill Lynch, som kom tidigt i måndags morse. För ett år sedan fanns fem av de stora anrika firmorna kvar, nu är de bara två, Goldman Sachs och Morgan Stanley.

Efter 1930-talsdepressionen delades bankverksamheten i USA i två grenar: affärs- respektive investmentbanker. De förra ägnade sig åt in- och utlåning med statliga garantier,

i utbyte mot att de följde vissa bestäm­melser. De senare hanterade just investeringar i aktier och andra värde­papper samt krediter till enskilda länder och kunnande vid fusioner. Här var regleringarna färre och vinstmöjligheterna (och förlust-dito) större.

Men skrankorna började monteras ner, efter en lagändring 1999, som gjorde att affärsbankerna kunde gå in på investmentbankernas, farligare, territorium.

– Den globala investmentbankens dagar kan vara räknade. Vi bevittnar en neddragning av kapaciteten i branschen och vi kommer absolut att få se en utveckling bort från risktagande mot mer insyn och likviditet, skrev Larry Tabb, grundare till analys­firman Tabb Group, i en rapport som återges av sajten portfolio.com.

Varningar om att Citigroup var vad den växande Bank of America/Merill Lynch kommer att bli, avvisas av flera bedömare. Citigroup som bildades efter en sammanslagning med försäkringsjätten Travelers 1998 ansågs nämligen inte vara så välskött.

Nya stora internationella aktörer är numera högst synliga, namnet Deutsche Bank pryder exempelvis en fastighet ett stenkast från New York-börsen, vilket ingår i globaliseringen av kapitalmarknaderna, som paradoxalt skett samtidigt som avregleringar och ny teknik gjort det möjligt för både privatpersoner och uppstickare långt bortom traditionella finanscentra att handla själva. Tidningen Newsweek hade exempelvis ett reportage denna vecka om lilla BATS i Kansas City, som svarar för runt 10 procent av antalet aktieaffärer i USA.

Spekulationerna om huruvida New York kommer att förlora sin ställning som finanshuvudstad pågår. Gissningarna om att London tar över dominerar för tillfället. Men ovan nämnda Bank of America, som redan är USA:s största bank, har sitt huvudkontor i Charlotte i North Carolina.

I New York har Wall Street och folk som jobbar där alltid haft en särskild aura kring sig, kanske för att det faktiskt varit möjligt för någon att komma mer eller mindre direkt från skolbänken till börsgolvet och fortsätta uppåt. Nu väntar alltså en slakt i många av firmorna med efter­dyningar både för de tiotusentals som får sparken och för service­näringarna i New York med omnejd.

Tabloiderna i New York, som gärna tar ut svängarna, granskar exempelvis vad det här betyder för diamanthandeln. En rejäl ”rock” tillhör de givna rikedomssymbolerna, men om antalet friare, som kammar hem jättebonus vid årsskiftet, krymper så finns det inga köpare längre.

Analyserna av vad som egentligen hände under 2007 och 2008 lär fortsätta länge. Den lekmannamässiga förklaringen just nu lyder att osäkra lån förpackades om flera gånger om för att i slutänden vara oigenkännliga certifikat som försetts med god kredit­rating. Skulden läggs på många.

Politiker som ville vidga egnahems­ägandet, för låga räntor alltför länge, för dålig kontroll av finansmyndig­heterna, för godtrogna kreditratinginstitut, för stora möjligheter att bolla lånen vidare i ett alltför vittförgrenat system där plötsligt små pensionsfonder eller småbanker i andra länder plötsligt visade sig vara utsatta för risker de inte hade en aning om.

Men, ett av grundproblemen borde de här mycket välbetalda ”masters of the universe” varit medvetna om, nämligen att de bollade med jätte­belopp utan att ha tillräckligt mycket eget kapital. Och, som en del av dem erkänt, de hade skapat instrument de själva inte förstod sig på.

FOTNOT: Gordon Gekko, spelad av Michael Douglas, i filmen Wall Street: ”Greed, for lack of a better word, is good”.