Euroländerna som har koll på sin ekonomi gör sitt yttersta för att hålla valutaklubben vid liv. Men gör samtidigt allt för att slippa att ta ansvar för medlemmar som ställt till det för sig och som inte kan betala sina lån. Det är en balansgång dömd att misslyckas. Det blev än tydligare med kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor’s hot om att sänka betyget för i princip samtliga deltagare i euroklubben, inklusive Tyskland, Finland, Österrike och andra med koll på sina respektive ekonomier. Beskedet skickade upp räntorna bland EMU-länderna. Lånekostnaderna jämfört med länder utanför valutasamarbetet, som Sverige, ökade i ett slag. Om inte toppmötet kan leverera någon superlösning kommer S&P att genomföra sitt hot. Det i sin tur innebär spiken i kistan för både euroobligationer och obligationer från krisfonder som EFSF/ESM. För om de länder som garanterar finansieringen av ECB eller krisfonder nedgraderas ifrågasätts även kreditvärdigheten för ECB och EFSF/ESM.

Risken för att Grekland, Italien och Spanien inte ska kunna betala sina skulder är fortfarande lika stor oavsett om det är IMF eller ECB som läggar sedlarna i tiggarskålen.

Men även om risken för sänkta kreditbetyg fick börserna att komma av sig en del under tisdagen var det knappast frågan om några aktieras. Istället så fokuserar investerarna på de positiva rykten som finns om en ekonomisk lösning dirigerad av Internationella valutafonden, IMF. Med 1000 miljarder euro så skulle IMF kunna hålla de skuldkrisande länderna över ytan ett bra tag. Det låter för bra föra att vara sant vilket det också är.

Att rädda euron är ett gigantiskt projekt med hög risk. De vanliga finansiärerna av IMF som bland andra USA men även mindre länder som Sverige är inte särkilt villiga att rädda rika EMU-länder som vill fly sitt ansvar för euron. Därför måste projektet sannolikt ske utanför IMF:s ordinarie verksamhet och finansiärer. Men IMF har inte tillräckligt med egna ekonomiska resurser utan måste backas upp av - just det ECB som i förlängningen är länderna i euroklubben med Tyskland i spetsen. IMF är egentligen inget annat än en mellanhand eller en rökridå för att de rika EMU-länderna politiskt vill undvika att förklara för sina väljare varför de finansierar skulderna i skuldkrisländerna. Risken för att Grekland, Italien och Spanien inte ska kunna betala sina skulder är fortfarande lika stor oavsett om det är IMF eller ECB som läggar sedlarna i tiggarskålen.

Med en IMF-lösning höjer istället de rika EMU-länderna insatserna ytterligare för grundproblematiken, att lånebergen i de skuldtyngda länderna är ohanterliga har inte förändrats. Mer lån till hög ränta rullar bara skuldberget framför dem. De måste spara och gneta under lång tid framöver för att betala av sina skulder. Men några riktiga krafttag har ännu inte aviserats utan allt fokus ligger på att fortsätta låtsas. Ta till exempel Mario Montis utspel i söndags. Nettobesparingarna som italienska regeringen utlovade landar på 20 miljarder kronor. Alltså inte några 30 som kommunicerades eftersom en tredjedel ska återinvesteras för att hålla ekonomin igång. Nettosumman är inte heller något årligt löfte utan ska uppnås på tre år. Det motsvarar lite knappt 7 miljarder euro per år. Den italienska statsskulden är närmare 2000 miljarder euro. Med dagens marknadsräntor motsvarar det årliga räntekostnader på 120 miljarder euro. Med den ekonomiska ekvationen går det inte ens att få ett sms-lån eller att på avbetalning få köpa en platt-tv på Media Markt. Med tanke på probleminsikt och möjligheterna att ta sig ur skuldfällan så är det ingen vågad gissning att Italien, liksom de andra länderna med skuldproblem i Europa, inte ens skulle få medverka i Lyxfällan. När så många är dömda att misslyckas med att ta kontrollen över den egna plånboken blir det inte riktigt bra. Tv-tittarna kommer helt enkelt att gå miste om den må-bra-känslan som programmet hittills lyckats förmedla när folk kommer på fötter igen.