Det skriver tyska Commerzbank i en analys på fredagen. Samtidigt ser Morgan Stanley att utsikterna för Europa att växa sig ur krisen är begränsade.

Commerzbank skriver att EU:s finansministrar och politiker har att välja mellan att expandera räddningsfonden EFSF, inrätta gemensamma EMU-obligationer eller, som en absolut sista utväg, utesluta de perifera euroekonomierna ur valutaunionen om situationen i Italien och Spanien eskalerar.

Eurokrisen förvärrades under den senaste veckan av att Italien blev indraget i räntekarusellen och fick se sina upplåningskostnader öka på grund av finansmarknadens skepsis till landets ekonomiska förmåga. Även räntan på spanska statsobligationer har ökat och de två ländernas tioåriga räntespread, alltså skillnaden mellan räntan på deras tioåriga statsobligationer och de tyska, är i mitten av juli cirka 100 punkter högre, på en nivå runt 300 punkter, än de var i juni.

Krisen skulle eskalera om det visar sig att Italien inte hittar köpare i sina veckovisa obligationsauktioner. I ett sådant fall är det endast ECB som har möjlighet att agera med kort varsel, och de har klart signalerat att de inte kommer att ta över finansministrarnas jobb och starta sedelpressen, med ökande inflationsförväntningar till följd, för att lösa situationen.

ALTERNATIV ETT

Det första alternativet som ligger finansministrarna till hands är ett utökande av räddningsfonden EFSF. Fonden har 440 miljarder euro öronmärkt fram till mitten av år 2014, men i dagsläget endast 255 miljarder antaget på parlamentsnivå. Efter utlovat stöd till Portugal och Irland återstår 210 miljarder plus de 105 utlovade av IMF för framtida räddningar. 120 av de miljarderna är avsedda för Grekland.

Det ger en återstod på ungefär 200 miljarder euro. En räddning av Spanien och Italien skulle kräva cirka 260 respektive 490 miljarder euro fram till mitten av 2014. Ett parlamentariskt godkännande av hela den öronmärkta summan ger möjlighet till räddning av Spanien, men ytterligare utökningar av fonden skulle krävas för att ens ge chans att hjälpa Italien.

Samtidigt skriver Morgan Stanleys europastrateger att möjligheterna för Europa att växa sig ur sina skulder är begränsade då en viktad genomsnittsränta på de tioåriga statsobligationerna överstiger 4 procent medan prognosen för den nominella BNP-tillväxten i Europa ligger på 3,4 procent för 2011 och på 2,9 procent för 2012, (2,0 respektive 1,2 procent för euroområdet). Tidigare studier av Morgan Stanley har visat att börsindex tenderar att stiga då nominell tillväxt överstiger räntan på tioåriga statsobligationer och sjunka vid motsatt förhållande.

En utökning av fonden i ett eller två steg skulle ändå kunna lugna finansmarknaden tillräckligt för att lösa krisen på sikt, ifall förtroendet ökar för att de perifera länderna kan lösa sina problem (och räntorna därför återgår till mer normala nivåer). Om inte så återstår två alternativ.

ALTERNATIV TVÅ

Det andra alternativet, enligt Commerzbank, är ett inrättande av gemensamma euroobligationer där euroländerna agerar gemensamt på upplåningsmarknaden. Det skulle lösa problemen de perifera statsobligationernas låga trovärdighet och förmodligen avsluta krisen. En sådan lösning skulle vara ekonomiskt stabil i längden.

Inom ramen för dessa skulle länder med högre kreditvärdighet betala lägre räntor än de med lägre betyg som skulle få en riskpremie adderad till grundräntan. Finansministrar skulle kunna använda inhemska finanspolitiska indikatorer, såsom skuldnivå, för att fördela räntebördan.

Lösningen skulle dock stöta på stort politiskt motstånd där väljare i de mer ekonomiskt stabila länderna skulle motsätta sig att gå i borgen för de mindre stabila länderna. I slutändan skulle investerare ändå oroa sig över giltigheten i de garantier som länderna skulle behöva ge för att ingå en sådan union vilket skulle sätta stabiliteten på spel.

För att lyckas med denna lösning krävs ett långsiktigt stöd från väljarkårerna i Europas ekonomiska kärnländer.

ALTERNATIV TRE

Det tredje alternativet, enligt Commerzbank, är att utesluta de instabila länderna ur EMU. I praktiken skulle det innebära att endast de länder som faktiskt uppfyller de krav som i Maastrichtfördraget sattes för inträde i unionen skulle vara kvar i valutaunionen.

Ett sådant scenario skulle innebära stor oro i övergångsfasen. EU skulle vara tvunget att tillfälligt stoppa det fria flödet av kapital vilket skulle minska handeln länder emellan och aktörer i länder med ny valuta som innehar skulder i euro skulle få mycket svårt att betala tillbaka dessa. De ekonomiska grundvalarna skulle undermineras och tillväxten skulle skadas, eventuellt mer än under tiden efter Lehmankollapsen.

Utträde ur EMU skulle endast komma på fråga om finansministrarna totalt misslyckas med en överenskommelse i krisfrågan. Om ett sådant läge leder till att de perifera länderna ställer in sina betalningar och ser sina finansmarknader kollapsa skulle de inte ha något att förlora på det.

Morgan Stanley skriver vidare att marknaden förmodligen är ovillig att acceptera något annat än en slutgiltig lösning innan oron lägger sig. Fram till dess att Grekland kom på tapeten har marknaden förbisett att europeiska räddningspaket baserats på orimliga antaganden om tillväxtutsikterna.

Då USA och Storbritannien har kombinerat besparingar med ackommoderande penningpolitik för att driva på tillväxten har Europas penningpolitik inte varit tillräckligt mjuk. På kort sikt verkar Europa vara instängt i en nedåtgående spiral där låg tillväxt leder till större underskott, som leder till högre obligationsränta. Det leder i sin tur till ökade besparingar som leder till lägre tillväxt.