I en intervju med TT får Annika Falkengren chansen att försöka förklara varför hon och hennes bankkollegor varit ett hett villebråd de senaste åren.

– Bank är svårt, det är svårt att visa upp vad vi gör. Du kan visa upp en dammsugare, en tandborste. Men att visa upp ett bolån eller ett lönekonto, det är inget man kan ta på, säger hon.

Hon berättar att när hon började sommarjobba på bank 1981 frågade hennes farfar lite skämtsamt:

– Vad gör du för nytta för samhället? Jo, men vi hjälper ju faktiskt människor som inte har pengar att kunna låna pengar.

Hon kommer hela tiden tillbaka till frågan om att bli tydligare.

– Vi måste bli mer noga med öppenhet.

TT: Är det fult att tjäna pengar på pengar?

– Det finns en känslighet. Och det syns mycket i diskussionen med banker. Varför ska det kosta pengar att ta ut pengar, till exempel. Och nu när jag gör allt jobb hemma, betalar mina räkningar själv – varför kostar det pengar, undrar man? Men det man kanske inte tänker på är att det finns någon bakom datorn som ska se till att pengarna kommer rätt. Vi har varit dåliga på att förklara det.

TT. Har konsekvensen av datoriseringen blivit att ni tappat kontakten med kunderna.

– Nej, jag skulle nästan säga tvärtom. Nu har vi en kommunikation som är mycket bredare än förut.

Men visst, det finns en utmaning.

– Hur blir vi mer personliga utan att träffas?

Förutom kritiken mot de högre vinstmarginalerna på bolån brukar bankerna få skit för att de inte betalar någon sparränta, i alla fall inte på transaktionskontot.

– Jag slogs för några år sedan internt för att vi skulle ge ränta på lönekontot. . . Vi fick inte en enda mer nöjd kund på detta, säger Falkengren.

Och för banken kostade det en massa pengar. Därefter försvann räntan.

I hennes möte med kunder känner hon inte igen den hårda kritiken i medier och från politiker.

– Nej, jag har inte känt av den där tuffa attityden från folk. Den generella uppskattningen av bankerna ligger ganska högt, säger hon och pekar på olika undersökningar som mäter kundnöjdhet.

Elbolagen och teleoperatörerna får sämre kundbetyg.

– Det vore intressant om medierna riktade om lyset lite grann och tittade på några branscher till.

Flera gånger i intervjun kommer hon tillbaka till tv-programmet Lyxfällan där människor har förköpt sig på lånade pengar.

– Jag brukar roa mig med att titta på Lyxfällan. Där får man känslan av att om inte bankerna hjälper till att rensa upp i låneträsket, så klarar man sig inte. Det är alltid slutsatsen för mig, säger hon, och hon anser att bankerna borde få ett större erkännande.

– Man måste lära sig att ingenting är gratis och man måste ha lite pengar kvar för oförutsedda utgifter.

Att bankerna skulle ha kostat skattebetalarna stora belopp är helt fel bild som ibland medierna ger intryck av, anser hon.

– Skattebetalarna tog en risk, men de fick betalt.

Vad staten och regeringen gjorde var att garantera bankernas finansiering.

– Det måste man vara väldigt ödmjuk som bank och säga att det hjälpte alla svenska banker. Nu klarade sig alla bankerna och då kan jag känna att tonläget i debatten fortsatt är väldigt hårt.

Att det blev bankvärlden för Annika Falkengren var närmast en slump.

– Jag ville bli läkare eller sjuksköterska från början. Men så började jag sommarjobba på ett SEB-kontor. Jag gillar att jobba med människor. Jag kan inte sitta i ett stängt rum och analysera.

Och det är ett val hon förstås inte ångrar. Efter utbildningen på universitetet blev det 1987 ett jobb på SEB International. Även på bank handlar det om att jobba med människor och ibland stoppa blodflöden.

– Man ska inte arbeta i bank om man inte tycker om människor.

TT: Har du varit SEB trogen sedan dess?

– Ja, det har jag.