Det finns säkert en burksamlare nära dig. Han, ibland en hon, har blicken riktad mot papperskorgar och trottoarer, bär en stor sopsäck eller plastkassar med sin bärgade pant men bär knappast någon haute couture utan det är slitna kläder som gäller. Fattigdomen skiner igenom.
Skenet kan bedra. Flera gånger har det visat sig, efter burksamlarens bortgång, att han eller hon i själva verket var otroligt förmögen. Samlandet blev hans eller hennes liv. Pengar på hög – med burkar och tomglas som insatsvaror till ett framgångsrikt aktiesparande – blev viktigare än att unna sig någonting av livets goda under tiden som samlandet pågick.
Lite samma sak är det med bonusar till börsbolagens toppar. De flesta med chansen att få bonus har en grundlön som i sig sätter en rejäl guldkant på tillvaron. Ändå är frågan om bonus eller ickebonus ständigt florerande, inte minst nu under vårens alla bolagsstämmor. I veckan som gick var bonusfrågan i halvstatliga TeliaSonera ett infekterat ämne på stämman.
För den bonusberättigade ger den extra dusören ytterligare pengar att placera så att kapitalet kan växa och användas vid ett senare, bättre tillfälle.
Kanske är det sparandet till en ålderdom, som redan finns inom nära räckhåll för vissa, eller hoppet om ett evigt liv som gör att pengar på hög känns viktigare än att leva och spendera bonus- eller burkpengarna medan tid finns. Eller så sparar man reflexmässigt bara för att man alltid har gjort det.
Det finns exempel på bankrådgivare som råder 85-åriga Hanna eller 88-årige Artur att satsa långsiktigt och månatligt placera i aktiefonder. Visst. Det ligger i bankens koncept att sälja sina produkter.
Kanske är det ett bra råd till Hanna eller Artur om avsikten är att ställa till med ett hejdundrande hundraårspartaj. Eller om det är en jordenruntresa som hägrar om några år. Samtidigt finns det bankrådgivare som ger råd med hjärtat och hjärnan. Använd pengarna nu medan du har chansen.
Det är den devisen jag själv följer.
