Sedan euroländerna gemensamt ställt upp med nödlån för att förhindra en betalningsinställelse i Grekland har ett nytt läge uppstått. I eurosamarbetets regelverk råder förbud mot att rädda ett land som misskött sig (så kallad bail-out).
Före nödlånet var varje eurolands statsskuld varje eurolands eget ansvar. Så är det i realiteten inte längre. En konsekvens av att alla euroländer nu tagit ansvar för Greklands statsskuld blir att alla euroländers statsskulder i framtiden är alla euroländers ansvar. Och eftersom statsskulderna kan sägas vara de årliga budgetunderskotten lagda på hög, blir också alla länders finanspolitik alla länders gemensamma ansvar.
Så var det inte tänkt när EU-regeringarna i den nederländska staden Maastricht 1991 enades om det nya fördrag, som blev starten för den ekonomiska och monetära unionen (EMU) och som 2001 resulterade i nya gemensamma eurosedlar och euromynt.
I valutaunionen EMU är penningpolitiken (räntesättningen) överstatlig och utövas av Europeiska centralbanken, med det övergripande målet att slå vakt om eurons köpkraft, alltså prisstabilitet. Finanspolitiken däremot har legat kvar hos de nationella regeringarna. Ingen regering var villig att ge upp självbestämmandet över skatter och utgifter.
Att denna obalans mellan penningpolitik och finanspolitik var en risk insåg man när besluten togs under 1990-talet. Därför kompletterades EMU:s regelverk med den så kallade stabilitets- och tillväxtpakten. I pakten lovade euroländerna att ha uthålligt sunda offentliga finanser. I goda tider skulle regeringarna samla i ladorna så att man under dåliga tider aldrig skulle få budgetunderskott större än 3 procent av BNP. Statsskulderna skulle inte vara större än 60 procent av BNP.
Hade regeringarna hållit vad de lovat skulle dagens kris inte ha uppstått. Nu har länderna struntat i stabilitetspakten, med Grekland som det värsta exemplet. Idag bryter alla 16 euroländer mot budgetregeln; och det stora flertalet mot skuldkravet (se grafik här ovan).
En annan orsak till dagens kris är att många länder, främst Medelhavsländerna, Grekland, Spanien och Portugal, inte har levt upp till sina åtaganden att modernisera sina ekonomier genom så kallade strukturreformer av till exempel arbetsmarknad och tjänstemarknad.
Dessa länder har förlorat i produktivitet och kostnadsläge i förhållande till andra, i synnerhet Tyskland.
Ambitiösa reformprogram har antagits på EU-nivån, till exempel den så kallade Lissabonstrategin, men programmen har inte förverkligats på hemmaplan. Konsekvensen har blivit att länderna har förlorat i konkurrenskraft och byggt upp strukturella underskott i sina utlandsaffärer (bytesbalansunderskott).
Vill man långsiktigt säkra eurosamarbetet måste alltså dessa obalanser rättas till. Det torde innebära att regeringarna tvingas acceptera att självständigheten i finanspolitiken begränsas till förmån för hårdare och mer bindande regler på EU-nivån.
Samma sorts steg måste också tas i fråga om uppföljning av strukturreformerna. Det räcker tydligen inte mad att länder, som struntar i beslutade reformer, får ”sitta i skamvrån”. Någon form av sanktioner kan bli nödvändiga också i strukturpolitiken.
I EU-kommissionen jobbas det med förslag i denna riktning. Det återstår att se om det grekiska dramat har skapat det krismedvetande som är nödvändigt för att pressa fram tillräckligt med politisk vilja i euroregeringarna.
Ett extrainkallat toppmöte med euroländerna i kväll (fredag) kan måhända lämna ett första preliminärt besked om styrkan i den politiska viljan.
