Maud Olofssons tårar i Almedalen förra veckan blir nog politisk historia. Det började redan på presskonferensen med ett skakigt ”Jag vill inte börja gråta”, för att SvD:s fotograf sekunden senare fick sträcka fram en välbehövlig näsduk. På kvällens tal – kanske veckans mest hyllade – var gråten där igen. Det väckte sympati hos många i publiken, och sannolikt hos tv-tittare i hela landet. Inget kan väl få en människa att framstå så ödmjuk som äkta tårar.

Men i en liten ort i västra Sverige lär Maud Olofsson ha framstått som iskall. Det var nämligen en gång hon framkallade applåder som ekade särskilt länge i Almedalen.

”Man kan inte köpa en bilfabrik bara för att det är populistiskt för dagen”, sa hon med en kraftfull, nästan skrikande, stämma.

Medan applåderna tilltog i Visby var det i samma stund skrämmande tyst i den rymliga Saabfabriken i Trollhättan. Där hade det varit tyst hela dagen. Hela veckan. Ja, i flera månader. Och där ska det vara tyst i flera veckor till.

Det var enda gången näringsministern nämnde Saab, bolaget som varit ett av hennes tyngsta problem. En mening hon upprepat som ett mantra de senaste åren är att staten inte ska äga bilfabriker.

Kanske borde svenska staten visst stödja sin bilindustri i likhet med många andra europeiska länder. Eller kanske har hon rätt i att man inte ska finansiera ett bolag som har lönsamhetsproblem. Men med glädjeropen som hjälp i Visby framstod det hela som ett slags raljerande. Det var, som journalist, märkligt att höra efter att bara veckan tidigare ha besökt ett nedstämt Trollhättan.

Där har tvåbarnsmamman Benita blivit av med jobbet två gånger de senaste åren. Där går medarbetaren Anders och räknar med att Saab går i konkurs. Där finns underleverantörer som är osäkra på om de kommer att överleva. Och föräldrarna Kicki och Mikael som båda jobbar på Saab vet inte hur framtiden blir.

Så i jämförelse, så synd var det inte om Maud Olofsson.