Filmen är brutal. Hela staden plågas av en långtgående skenavrättning. Gärningsmännen får offret att tro att det kommer att avrättas. För att sedan låta det tro att det ska överleva, tills offret till slut tvingas gräva sin egen grav. När det precis är på vippen att trilla ned, sträcks ytterligare en hand – eller kanske ska det betraktas som ett lillfinger – ut i en sista räddningsaktion.

Som bevakare av händelseutvecklingen i Trollhättan är det en bland skara karaktärer man möter. Blomsterhandlaren som försöker hålla hoppet vid liv och gatukioskkillen som i princip redan har börjat packa ihop sin hamburgerväska.

Filmen skulle nog sågas av recensenterna med ord som ”osannolik och ironisk tragedi”. Den klassiska dramaturgiska modellen, som till en början såg ut att följas, spårade ut. Konflikten som avgjordes, farhågorna/förväntningarna som till slut infriades, publiken som får ta del av huvudpersonernas känslor. Men modellen har snurrats för många varv. Förmodligen rynkar nog tittarna i nuläget på näsan och börjar ifrågasätta om filmen verkligen är verklighetsbaserad.

När Kicki, mamman i den Saab-familj som SvD Näringsliv besökte i söndagstidningen, hela tiden har varit den positiva till Saabs framtid, vill ju alla att det ska bli hon som till slut säger ”där ser du, vad var det jag sa”, och inte hennes negativt inställda man.

The End-texten har redan rullat flera gånger i den här filmen med olika slut, men stoppats och spolats tillbaka. Och hoppet hos de mest hoppfulla karaktärerna – som Kicki och blomsterhandlaren – kanske kan leva vidare under jul.