2010 kan sägas vara året för ett historiskt skifte. Då började två storheter på S – Socialdemokraterna och SEB – på allvar att byta attribut med varandra. I maj höll storbanken som vanligt sin årsstämma. Valet av plats fick de mest trogna aktieägarna att sätta förmiddagskaffet i halsen när kallelsen kom: Folkets hus på Norra Bantorget. På krypavstånd från LO-borgen och helig mark för den svenska arbetarrörelsen.

Framför de monumentala väggmålningarna av muskulösa rallare och demonstrationståg i Ådalen, stod SEB-chefen Annika Falkengren och petade i sig en laxbit medan hon småpratade med vithåriga investerare. Sedan gick hon in och berömde bankens räntenetton och marginaler. Så långt, inget konstigt i det nya gränsöverskridande Sverige. Få höjer ju längre ett ögonbryn när statsminister Fredrik Reinfeldt prisar Tage Erlander eller finansminister Anders Borg tycker att det är ”häftigt att betala skatt”.

Några månader senare kom en inbjudan till ett nytt stormöte på samma Stockholmstorg. Socialdemokraterna skulle ha valupptakt inför – som det senare visade sig – katastrofvalet 2010. Även den här gången uppstod nog en viss förvåning över möteslokalen: det då nya lyxhotellet Clarion Sign. Trots att gamla Folkets hus alltså bara ligger en fotbollsspark bort. Inbjudan undertecknades av Mona Sahlins presschef Anna Helsén. Det namnet ska snart återkomma i den här historien.

För att studera mer spektakulära rollbyten hoppar vi raskt till hösten 2011. Håkan Juholt har haft några blytunga veckor efter avslöjandet om hans lägenhetsförmåner. Mediemaskineriet tuggar sig vidare genom den nytillträdde partiledarens privatliv. Både relevanta fakta och ovidkommande skräpuppgifter publiceras.

När S-ordföranden är som mest mörbultad får han plötsligt en välbehövlig andningspaus. Mediefokus skiftar till Nordea som köpt en paradvåning för totalt 26 miljoner kronor åt vd Christian Clausen. Detta trots att storbanken sparkar folk och avkastningen på fonderna är usel.

Vid den danske direktörens sida står en man som lika gärna kunde ha bistått Håkan Juholt: Jan Larsson. Som presschef hos förre statsministern Göran Persson och senare dennes statssekreterare hanterade han allt från tsunamikatastrof till ministerskandaler. 2009 bytte han sida och är numera kommunikationsdirektör på Nordea. Med sedvanligt lugn gjorde han allt för att minimera skadorna av bankens feltajmade lägenhetsaffär.

Men Jan Larsson är inte ensam om att ha bytt S-toppar mot bankdirektörer. Just Anna Helsén, som efterträdde Larsson och senare förlorade valet med Mona Sahlin, är sedan några månader tillbaka presschef på SEB. Där ska hon hjälpa Annika Falkengren att rida ut kommande stormar och kanske ge ett och annat råd om politikens mekanismer.

Det sista lär behövas. Eftersom banker nuförtiden ses som krisutlösare snarare än krislösare, så kommer det politiska trycket mot marmorpalatsen vid Kungsträdgården att bestå. Då är det inte fel att Anna Helsén även jobbat på kommunikationsbyrån JKL. Helt logiskt för en av den nya tidens rollväxlare.

Att två av socialdemokratins mest rutinerade pr-experter nu går två steg bakom kända bankdirektörer har fler orsaker. Näringslivet har ända sedan finansmannen Jan Stenbeck rekryterade ex-ministrarna Odd Engström och Björn Rosengren älskat att plocka över sossar med goda kontakter. Man har fascinerats över S-topparnas villighet att göra den inom rörelsen så avskyvärda symbolhandlingen: att gå över till kapitalet.

Men överhoppen belyser också det faktum att Socialdemokraternas kris är så mycket djupare än Håkan Juholts. När ett tidigare maktparti inte längre prenumererar på regeringsinnehavet minskar dess attraktionskraft för talanger. Om valet står mellan en underbetald ökenvandring i opposition och ett välavlönat jobb i en het sektor, då är det lätt att spola partiboken. Baksidan är att man kan tvingas försvara inköpet av jättelika Östermalmsvåningar.

Att Håkan Juholt hade svårt att värva ”the best and the brightest” stod klart redan de första veckorna. Den typ av högerstämplade elitsossar som Göran Persson lutade sig på känner sig inte längre hemma i S. Förre finansministern Pär Nuder jobbar idag för Wallenbergarnas riskkapitalbolag EQT, hans statssekreterare Jens Henriksson var en sväng på Swedbank innan han blev chef för Stockholmsbörsen.

I individualismens och värdeförskjutningarnas tidevarv är det precis lika tänkbart för en S-karriärist att börja jobba på en storbank som för en finansfurste att prisa Per-Albin Hanssons folkhem. Problemet för Håkan Juholt är att han varken har makt eller pengar att locka med i kampen om de mest eftertraktade rollbytarna.