Regeringen och Finansinspektionen håller på att helt tappa greppet om värdepappersmarknaden. Det är tyvärr min slutsats efter att myndigheten på tisdagen presenterat sin undersökning om högfrekvenshandel. Jag misstänker att det var fler än jag som hade förväntat sig ett grundligare arbete.

I ett läge där marknadens förtroende är ifrågasatt, där Stockholmsbörsens handel flyttar till illa genomlysta otc-arrangemang och utlandsbaserade ”dark pools”, kan det förväntas av Finansinspektionen att en sådan fråga adresseras med största möjliga seriositet. I stället presenterade myndigheten en sammanfattning av forskningsläget och en enkätundersökning med 24 deltagande banker och fondbolag. De enda unika slutsatserna med relevans för Sverige var så löst grundade på anekdotiska bevis, anonyma intervjuer, att det hela känns ovärdigt en myndighet.

I den mån slutsatserna har någon som helst verklighetsförankring är det dessutom graverande att 92 procent av deltagarna ansåg att handeln på börsen präglas av osunda handelsmönster. Det vore ett fullständigt oacceptabelt underbetyg på den svenska börshandeln.


Så varför hade Finansinspektionen inte gjort en kvantitativ analys? Varför fördjupade sig inte myndigheten i börsernas regelverk, som kanske mer än något banat väg för de nya handelsmönster vi nu ser? Resurserna räcker inte, är svaret, och inspektionen sätter nu hoppet till ”ny forskning”. Ska en myndighet hoppas på ny forskning?

Finansinspektionens slutsats blev till slut att högfrekvenshandeln inte hotar den finansiella stabiliteten, men att handelsdeltagarna inte litar till marknadsövervakningen. Det är inte så konstigt, då den är helt utlagd på närmare tio olika konkurrerande marknadsplatser. I det ljuset är det fullständigt obegripligt att Finansinspektionen, fem år efter avregleringen, ännu inte har ett eget övervakningssystem som kan analysera den samlade orderläggningen i svenska aktier.


Frågan har självklart politisk resonans och får Mats Odells visioner om ”Finansplats Stockholm” att låta som ett gammalt skämt. Om regeringen inte vill, om Finansinspektionen inte har råd, och om börsen själv saknar trovärdighet, vem ska då ta ett långsiktigt ansvar? Förtroendet är på sikt värdepappersmarknadens kanske viktigaste tillgång, och det krävs inte mycket fantasi för att inse att det är mer än Stockholmsbörsens handel som på sikt kan hamna i London.